«  Till förra sidan

Pennskaft – det kallades de kvinnor som arbetade som journalister i början av 1900-talet. En del säger att det var ett feminint alternativ till slanguttrycket murvel. Många säger att det var menat som ett skällsord. Men klart är att kvinnorna stolt kallade sig själva för "pennskaft".

  Skillnaderna mellan kvinnor och män inom journalistyrket var tydliga på den tiden. (Idag är särbehandlingen oftast mer svårgenomskådad.) Pennskaften hade till exempel bara hälften i lön mot vad manliga journalister tjänade då. De fick ofta jobba med "kvinnospalter" eller "kvinnosidor" i tidningarna – och då som nu sågs "kvinnomaterial" som lågstatusjobb. Pennskaften ville få jobba med allt nyhetsmaterial.

  Det fanns alltså ett behov av att stödja varandra. Därför bildades flera lösa nätverk mellan pennskaften i början av 1900-talet. Det mest kända är Ligan. Men trots att Ligan är känd, vet ingen helt säkert när den bildades, eller exakt vilka som egentligen ingick i den. Troligen bildades Ligan 1909 eller 1910.

  Den mest kända av Ligans medlemmar var Elin Wägner. Hon var antagligen också en av initiativtagarna. Andra var bland annat:

Elin Brandell, född Henriques (1882-1963)

Cèlie Brunius, född Cleve (1882-1980)

Elisabeth Krey (1878-1965)

Vera von Kræmer (1878-1940)

Ellen Landquist (1883-1916)

Agnes Lindhagen, född Byström (1885-1968)

Gerda Marcus (1880-1952)

Ester Blenda Nordström (1891-1948)

Ellen Rydelius (1885-1957)

  Medlemmarna i Ligan träffades ibland hemma hos varandra, ibland på sitt stamfik, Söderbergs konditori på Hamngatan i Stockholm. Vartefter tog de in fler medlemmar i Ligan. Även när flera slutat på tidningarna och blivit frilansjournalister eller skrev böcker fortsatte de vänskapen med varandra, oftast resten av livet.

Pennskaftens biografdrama

Soaré för utlandsresor

Ligans mest utåtriktade aktion var en soaré. Varje år delade Publicistklubben ut ett resestipendium – till manliga journalister. Pennskaften hade ofta bättre språkkunskaper än sina manliga kollegor, de flesta hade studerat, men de hade alltså inte en chans på de eftertraktade utrikeskorrespondentjobb som resestipendierna innebar.

  En vinterkväll 1911 bestämde sig Ligan för att skaffa fram pengar som kunde bli grund till ett resestipendium för kvinnor. De skulle ordna en soaré, och visa en film som de själva skulle spela in, om en kvinna som sökte, och fick, jobb som journalist. Filmen hette Hon fick jobbet eller Exkonung Manuel i Stockholm. Elin Wägner fick skriva manus med hjälp av Ellen Landquist, som också spelade huvudrollen. (Det blev en av de första filminspelningarna i Sverige.) Dessutom bad de några av dåtidens kändisar att uppträda. Kvällen blev en succé.

  Från 1913 delades Pennskaftens resestipendium ut, och det betydde mycket för dem att få prova att jobba som utrikeskorrespondenter.

Rundbrev

Ellen Rydelius brukade skicka "rundbrev" till de övriga i Ligan. Det här var ju långt före mejl och internet, så det fungerade så att hon skickade brev till en av de andra, som sedan skickade vidare brevet till nästa i tur, troligen mest via bud till varandras tidningar. Såna brev finns bevarade från 1931, 1934 och så sent som 1956.

Några av Ligans medlemmar samlade. Stående från vänster: Vera von Kraemer,
Tora Garm, Célie Brunius, Ellen Rydelius, Elisabeth Krey, Agnes Lindhagen och
Ebba Theorin. Sittande: Elin Brandell, Siri Olin och Gerda Marcus.

Red. Kristina Lundgren & Birgitta Ney: Tidningskvinnor 1690 - 1960.

Margareta Stål: Signaturen Bansai, Ester Blenda Nordström. Pennskaft och reporter i det tidiga 1900-talet.