«  Feminist och föregångskvinna redan som tonåring i Piotrków

Ernestine Louise Susmoond Potowski föddes den 13 januari 1810 i Piotrków Trybunalski i det som nu är Polen. Hennes pappa var rabbi, och föräldrarna var rika. Redan i 5-årsåldern började hon att ifrågasätta religionen: var det verkligen rimligt att tänka sig att en rättvis Gud skulle låta folk lida, så som hennes pappa berättade för henne om? När Ernestine var i tidiga tonåren blev hon uttalat ateist. Hon sa också att hon aldrig kunde acceptera att kvinnor skulle ses som mindre värda.

  När Ernestine var 16 år dog hennes mamma, som lämnade efter sig en förmögenhet åt sin dotter. Men pappan lovade bort Ernestines arv som hemgift åt en man som pappan hade utsett. När Ernestine mitt i sin sorg efter mamman bad att få slippa gifta sig, vägrade bägge männen att vika sig.

  Då reste Ernestine till en civil domstol och bad att få slippa gifta sig, och att få ut sitt morsarv. Detta var 1826, men domstolen gav henne rätt.

  Vid 17 års ålder lämnade Ernestine hemmet (en stor del av arvet som bestod av egendom blev kvar) och reste till Berlin. Där lärde hon sig tyska samtidigt som hon uppfann en väldoftande "rumsparfym" för hemmen. Genom försäljningen av den kunde hon försörja sig, och hon reste runt i Belgien, Holland och Frankrike innan hon 21 år gammal kom till England.

I England hjälpte Ernestine Rose Henry Owen, en socialistisk utopist, att starta Association for All Classes of All Nations. De kämpade för allas mänskliga rättigheter oavsett "nationalitet, kön, ras eller klass".

  I den rörelsen träffade hon också silversmeden William Ella Rose, som hon gifte sig med 1836 (men inte i kyrkan, eftersom båda var ateister). Samma år emigrerade de till Amerika. De bosatte sig i New York, där Ernestine öppnade en Pynt & Parfymeri-butik i hemmet.

  Genast när de anlänt till USA började Ernestine resa runt och hålla tal för kvinnors rättigheter, för fri skolgång åt alla, och mot slaveriet. William stöttade henne både politiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Ernestine Rose var en av de första kvinnorna som talade offentligt för både kvinnor och män i USA. Hon var också den som lämnade det första formella kravet på gifta kvinnors egendomsrätt – som hon gått och knackat dörr för att få underskrifter till. Vid ett tillfälle när hon hållit tal mot slaveriet hotades hon att rullas i tjära och fjädrar, men hon vägrade böja sig.

  1848 lyckades Ernestine Rose och de andra tidiga feministerna till slut att driva igenom den första lagen om gifta kvinnors egendomsrätt i staten New York. Andra stater tog efter. Det var i den kampen Ernestine hade lärt känna Elizabeth Cady Stanton och Paulina Kellogg Wright Davis, som hon fortsatte samarbeta med under alla år i USA.

Vid den här tiden lärde Ernestine Rose också känna Lucretia Mott, Sojourner Truth och flera andra av de feminister som tillsammans startade den amerikanska rösträttsrörelsen för kvinnor. Ernestine Rose blev engagerad i den första National Woman's Rights Convention 1850, där talarna kom från elva stater. På konventet året därpå höll hon sitt berömda tal The Tender Ivy Plant. Hon deltog också i varenda ett av de följande årens kvinnokonvent, och mellan dem reste hon runt i över tjugo stater och höll tal för att få folk att engagera sig i kampen. Ernestine Rose kallades "The Queen of the Platform" för att hon var den mest kända och engagerande kvinnan som talare då.

  Många av ledarna för rösträttsrörelsen var kristna protestanter och Ernestine Rose påminde dem ständigt om att alla faktiskt inte var det, att det var möjligt även att vara ateist. Hon debatterade ofta med Antoinette Brown Blackwell.

  Ernestine Rose blev också aktivist i WLNL, Women’s Loyal National League, som under inbördeskriget reste runt och höll föredrag och samlade in namn för ett förbud mot slaveriet. Hon var med och bildade AERA, American Equal Rights Association, som drev universiell rösträtt, alltså oavsett hudfärg eller kön. 1869 lämnade hon AERA tillsammans med Elizabeth Cady Stanton och Susan B. Anthony för att istället starta NWSA, National Women's Suffrage Association. Men vid den tiden fick Ernestines problem med hälsan, bland annat blev hennes reumatism mycket försämrad.

1869 återvände Ernestine Rose och hennes man till England. Susan B. Anthony ordnade en avskedsfest för dem. I England fortsatte Ernestine att engagera sig i kvinnorörelsen, men inte lika aktivt. Det är väldigt lite känt om hennes arbete då, men genom olika bilder syns det att hon deltog i kampen.

Möte för kvinnors rösträtt i Storbritannien 1872 där Rhoda Garrett står och
talar. Vid bordet med duk sitter Ernestine Rose och Lydia Becker. Till höger
om dem sitter Millicent Garrett Fawcett och Emilia Dilke (då Pattison).

1882 dog William. Susan B. Anthony och Elisabeth Cady Stanton besökte Ernestine för att försöka övertala henne att flytta tillbaka till USA, men Ernestine ville inte. Däremot åkte hon tillbaka för en kortare tid.

  Ernestine Rose dog i Brighton den 4 augusti 1892 och begravdes bredvid sin älskade William på Highgate Cemetery i London.

I USA finns idag Ernestine Rose Society som har syftet att lyfta hennes starka insats för kvinnors rösträtt både i Storbritannien och USA, så att hon inte ska bli bortglömd.

Medaljen för Ernestine Rose här ovanför kommer från American Jewish Historical Society och är gjord av Gerta Ries Wiener 1994.

The Tender Ivy Plant är ett berömt tal som Ernestine Rose höll den 15 oktober 1851 på den andra National Woman's Rights Convention i Worchester, Massachusetts, USA. Du kan läsa det om du klickar på namnet. Det är på engelska och gammalt språk, men hon går igång från i slutet av tredje stycket!