«
Starten för den amerikanska rörelsen
för kvinnors rösträtt

Kvinnorna som satte igång alltihop, överst från
vänster: Martha Coffin Wright,
Lucy Stone, Antoinette Brown och Lucretia Mott. Nedre raden: Elizabeth
Cady
Stanton, Sojourner Truth, Ernestine Rose och Pauline Kellogg Wright
Davis.

National
Woman's Rights Convention var en serie konferenser för
kvinnors rättigheter som hölls elva gånger i USA,
med början 1850. De blev starten för den amerikanska kampen
för kvinnors rösträtt.

Bakgrunden
var att Lucretia
Mott och Elizabeth
Cady Stanton hade lärt känna varandra i kampen mot
slaveriet. De hade båda deltagit i världens första
anti-slaveri-konferens i London 1840. Men där hindrades kvinnorna
från att tala just för att de var kvinnor. Det fick dem
att bestämma sig för att de ville lyfta kvinnors villkor.
Först åtta år senare blev det av, då de ordnade
USA:s första lokala kvinnorättskonferens
i Seneca Falls i staten New York i juli 1848. Där antog de
en deklaration som Elizabeth Cady Stanton skrivit, Declaration
of Sentiments. Den innehöll tolv resolutioner med olika
krav, som kvinnors rätt till egendom, rätt till skilsmässa,
utbildning, likalön – och rösträtt. Det sista
blev det stor diskussion kring innan det slutligen fick stå
kvar. Det var första gången kvinnor i USA krävde
rösträtt.

Seneca Falls-konferensen fick mycket stor uppmärksamhet,
och den följdes genast av flera andra lokala kvinnorättskonferenser.
Men den fick också till följd att flera deltagare började
prata om att skapa nationella konferenser.
Lucy Stone,
Paulina Kellogg Wright Davis och några
till började planera.

Den
första nationella konferensen hölls i Worcester
i Massachusetts i oktober 1850. Deltagarna kom från elva stater.
Bland talarna fanns Ernestine
Rose, Antoinette
Brown, Lucy Stone, Lucretia Mott och Frederick
Douglass.

Dåtida illustration av Elizabeth Cady Stanton
som talar på den första konferensen.

Lucy Stone
ordnade sedan så att talen trycktes upp i små broschyrer,
som de spred till alla de kunde. Susan
B. Anthony, som inte var med på den första konferensen,
sa senare att det var när hon läste Lucy Stones tal från
konferensen som hon bestämde sig för att engagera sig
för kvinnors rättigheter.

Häftena spreds också till
andra länder, och det var de som inspirerade kvinnor som exempelvis
Anne Knight
i Sheffield i England att starta SPFA,
Sheffield Female Political Association,
och driva Storbritanniens första organiserade krav på
kvinnors rösträtt.

Deltagarna på den första National Woman's
Rights Convention beslöt att inte bilda någon gemensam
organisation, utan att de istället skulle hålla liknande
konferenser varje år. Dessutom bildade de kommittéer
som skulle arbeta med olika frågor mellan konferenserna. I
jämlikhetens namn utsåg de en ansvarig centralkommitté
med nio kvinnor och nio män.

Den andra National Woman's Rights Convention
hölls även den i Worcester, i oktober 1851. Där tog
de upp kvinnors rätt till utbildning och arbete, inklusive
rätten att bli domare och andra högre ämbeten. De
tog också upp prostitution och hur kvinnor förtrycks
inom äktenskapet. Ernestine Rose höll sitt berömda
tal The Tender Ivy
Plant. Och Sojourner
Truth höll sitt lika berömda tal Ain't
I a Woman?

Vid den tredje konferensen, i Syracuse i New York state
1852, höll Susan B. Anthony och Matilda
Joslyn Gage sina första tal om kvinnors rättigheter.
Lucy Stone var klädd i bloomers
och pratade om dem. Elizabeth
Smith Miller drev att de skulle bilda en nationell kvinnoorganisation,
men hon röstades ner.

Vid den fjärde konferensen, i Cleveland, Ohio 1853,
var Ernestine Rose den mest uppmärksammade talaren, och året
därpå, i Philadelphia i Pennsylvania 1854, var Ernestine
Rose ordförande för konventet. Det ansågs anmärkningsvärt,
eftersom hon var uttalad ateist och de flesta i den amerikanska
rösträttsrörelsen då var kristna. Det året
arrangerades konferansen av bland andra Harriet
Forten Purvis och hennes systrar.

Vid den sjätte konferensen, i Cincinnatti,
Ohio 1855, avbröt en aggressiv man konferensen genom att påstå
att de bara var besvikna kvinnor, vilket fick Lucy Stone att komma
med sin berömda kommentar om att vara en
besviken kvinna.

Efter det följde fyra konvent som hölls i
New York City 1856, 1858, 1859 och 1860. Inbördeskriget satte
stopp för de kommande årens konvent, men 1866 hölls
det elfte och sista National Woman's Rights Convention i New York
City.

Det blev den sista konferensen, eftersom
de då till slut bestämde sig för att bilda en gemensam
organisation. Det blev AERA,
American Equal Rights Association,
som krävde lika rättigheter för alla amerikanska
medborgare, särskilt rösträtt, oavsett hudfärg
eller kön.

Den stora bronsstatyn av deltagarna på den första konferensen
1848 finns i
Women's Rights National Historical Park i Seneca Falls, New York.

|