«  Amerikansk undersökande journalist, medborgarrättskämpe och feministisk aktivist

Ida Bell Wells föddes som slav den 16 juli 1862 i Holly Springs, i Mississippi i USA. Idas pappa James var son till en plantageägare och en av mannens slavar. Därför fick James möjlighet att utbilda sig till snickare. Idas mamma Lizzie var en mycket skicklig kokerska. Innan Ida fyllt ett år blev familjen fria.

  Idas pappa var då med och startade en skola för nyligen friade slavar. Det var där Ida fick sin grundläggande utbildning.

  När Ida var 16 år var hon på besök hos sin farmor just när sjukdomen gula febern slog till i hemstaden. Båda föräldrarna och en lillebror dog. Släktingarna ville splittra resten av barnen till olika fosterhem, men Ida övertalade sin farmor att hjälpa henne med barnen. Själv ljög hon om sin ålder för skolledningen i en näraliggande skola för svarta barn och fick på så sätt jobb som lärare, så att hon kunde försörja syskonen.

  Några år senare, när bröderna fått jobb, flyttade Ida med sina systrar till en faster i Memphis, i Tennessee. Där fick Ida möjlighet att en tid studera vid Fisk university.

  En dag när hon reste med tåg från Memphis till Nashville krävde tågpersonalen att hon skulle flytta sig från vagnen för passagerare i förstaklass som hon köpt biljett till, och istället sätta sig i en annan vagn, i avdelningen för svarta. Ida vägrade och blev med våld flyttad. (Detta var alltså 71 år innan Rosa Parks protest.) Det blev en vändpunkt i Idas liv. Hon stämde tågbolaget och vann i första domstolen, men förlorade i en högre instans. Samtidigt började Ida skriva artiklar om raspolitiken i södern i flera tidningar för svarta. De radikala artiklarna ledde till att hon fick sparken från den skola hon arbetade på, och Ida blev journalist på heltid. Hon blev också delägare i tidningen Memphis Free Speech and Headlight.

Kampanjen mot lynchning

1892 blev en av Idas nära vänner, Tomas Mott, en framgångsrik affärsägare, lynchad. Ida var gudmor till hans dotter. Det fick Ida att börja skriva om lynchning, men också att göra allt mer research om lynchningar över huvud taget.

Idas vän Tomas Moss dotter Maureen Moss
Browning, som blev Idas fosterdotter.

  Ida reste runt i södern och samlade information om lynchningar som skett. För att få fram sanningen frågade hon ut både svarta och vita. Margaret Truman skrev i boken Women of Courage:

  Ida upptäckte att det var en myt att lynchning handlade om att straffa svarta män för att de våldtagit vita kvinnor. Så hon skrev om det – och om att det vanligaste faktiskt var att vita män våldtog svarta kvinnor, så som hennes egen farfar hade gjort. Hon skrev om att vita män i själva verket använde lynchningar för att straffa svarta som var framgångsrika i olika sammanhang, eller som inte anpassade sig efter de vitas krav.

      Klicka på broschyren för att läsa den.

  Ida B. Wells anti-lychningskampanj retade upp det vita södern. När Ida tillfälligt var bortrest, stormade en mobb tidningen, förstörde utrustningen, satte eld på redaktionen, och hotade att lyncha Ida om hon någonsin återvände till Memphis.

  Ida förstod allvaret och höll sig borta, men fortsatte att skriva i andra tidningar om lynchningarna. Under två år reste hon runt och höll föredrag om den amerikanska raspolitiken, en del i USA men framför allt i Europa. Hon fick ekonomiskt stöd att kunna göra det bland annat genom den kände ledaren i kampen mot slaveriet Frederick Douglass. I USA fortsatte vita tidningar att attackera henne och refererade till henne som den "smutskastande och illasinnade mulattkvinnan".

  Genom Frederick Douglass hade Ida B. Wells träffat den afro-amerikanska advokaten, tidningsutgivaren och aktivisten Ferdinand Barnett, som bodde i Chicago. 1895 gifte sig de sig. De demonstrerade sin syn på könens lika värde genom att hon vid giftermålet la till hans namn och kallade sig Wells-Barnett, medan han la till hennes namn och kallade sig Barnett-Wells. Hon blev redaktör på hans tidning Chicago Conservator, som de sedan gav ut gemensamt.

  De fick fyra barn tillsammans. Rösträttskämpen Susan B. Anthony hade först klagat på Ida för att hon gifte sig och fick barn – när hon var så nödvändig i kampen, men Ida bevisade att det faktiskt gick att vara gift och få barn och ändå fortsätta kämpa. Hennes man hade aldrig inbillat sig att han skulle få en hushållerska, och till skillnad från Ida gillade han att laga mat.

Ida med sina fyra barn Charles,
Herman, Ida och Alfreda.

Politisk aktivist

Ida fortsatte hela livet att kämpa för det hon trodde på. 1896 tog hon tillsammans med bland andra Harriet Tubman, Mary Church Terrell och Fannie Barrier Williams initiativ till bildandet av NACW, National Association of Colored Women. Det var en organisation som både jobbade för rösträtt för kvinnor och för andra krav för svarta kvinnors rättigheter. Senare var hon även med i bildandet av NAACP, National Association for the Advancement of Colored People, men hon gick snart ur organisationen, med motiveringen att de inte var tillräckligt militanta aktivister.

  Ida B. Wells-Barnett var dessutom med och startade den första afro-amerikanska lekskolan där hon bodde – en typisk aktivism för NACW. För att få fler svarta kvinnor att engagera sig i rösträttskampen tog hon även initiativ till startandet av Alpha Suffrage Club, den första renodlade rösträttsorganisationen för svarta kvinnor i Chicago.

  Den 25 mars 1931 dog Ida B. Wells-Barnett av en njursjukdom, 68 år gammal. Men hennes kamp har fortsatt inspirera den amerikanska medborgarrättsrörelsen ända sedan dess.

Ida B. Wells är än idag känd och ihågkommen i USA. Hon har fått hus och skolor uppkallade efter sig, det har gjorts film och frimärken med mera om henne. Hon har också tilldelats många pris för journalister genom åren. 2020 tilldelades Ida B. Wells det ärorika Pultitzer-priset postumt för sitt viktiga journalistiska arbete.

Ida B. Wells: Crusade for Justice (hennes självbiografi).

På Univercity of Chicago finns en del av Ida B. Wells efterlämnade material bevarat. Där kan du läsa hennes tal om lynchning, hennes handskrivna biografi och mycket annat.