Nummer 2/2023

Kollektivhus
– drömmen om ett rimligare liv

Det känns verkligen att det är hårda tider nu, de flesta kvinnor omkring mig har det tufft på jobb med alldeles för höga krav, och fullt upp med att försöka få vardagen att alls gå ihop.

  I en del andra länder är det just de, alla pressade arbetarkvinnor, som nu strejkar för bättre villkor och rimliga löner, men här i Sverige är det stilla. På sociala medier framstår individers åsikter och tyckanden som det viktiga här i världen, och aktivism och folkrörelsekunskap är på väg att försvinna. Det får en gammal aktivist som mig att vilja försöka peppa/inspirera er andra med historier om kvinnor som gått före oss, de som levde i en tid då det var mer självklart att bästa sättet att nå förändring var att bli aktivister och skapa förändringen tillsammans. För att få ett rimligare liv...

För hundra år sedan, när allt fler kvinnor i alla samhällsklasser blev yrkesverksamma, var det precis som nu svårigheten att få vardagen att gå ihop som var det som de flesta feminister brottades med.

  Célie Brunius var en av de dåtida "pennskaften", som de kvinnor som börjat jobba som journalister i dagspressen brukade kallas. Hon och hennes man hade dessutom sex barn, och när barnen var mellan 4 och 17 år blev hon plötsligt änka. Det var med andra ord mer än fullt upp, och hon klarade vardagen med hjälp av sina väninnor i Ligan, det nätverk som pennskaften i Stockholm hade startat i början av det seklet för att stötta och peppa varandra.

  Célie skrev för Svenska Dagbladet, och den tidningen riktade sig till rika, så de funderingar hon hade om hushållsarbetet skrev hon först i en bok: "Sin egen tjänare" 1917. I SvD formulerade hon istället sina första tankar om kollektiv kring hur sjukt det var att alla skulle ha sitt eget hembiträde, sin egen städerska etc. Det borde väl gå att organisera privatlivet lite smartare? Kanske starta ett boende där familjer kunde anlita gemensam personal för hushållsarbete?

  Tidningen försökte även utlysa en arkitekttävling, men det blev ingenting mer av det hela.

Yrkeskvinnors klubb

Att kvinnor måste stötta varandra för att orka med både jobb och hem var en hjärtefråga för Célie. 1931 tog hon initiativ till startandet av YK, Yrkeskvinnors klubb 1. i Stockholm. Några år senare blev det en riksorganisation, YKR.

  Eftersom den viktigaste frågan för YK var just hur kvinnor skulle orka med både jobb och hem, är det kanske inte så konstigt att det var just YK som började driva idén om kollektivhus.

Sex av kvinnorna ur styrelsen för Yrkeskvinnors klubb 1931. Från vänster:
Célie Brunius, Greta Cembraeus, Sigrid Beckman, Märta Arnfeldt, Ingrid Sandberg och Eva Wallmark-Nilén. Foto: Riksarkivet.

  Redan i början av 1900-talet hade kollektiva arbetareboenden byggts i bland annat Tyskland och Österrike. Lagom till att YK bildades hade det dessutom börjat komma information från den då ännu ganska nybildade staten Sovjet, om stora förändringar av vardagslivet genom olika sociala projekt som gynnade kvinnor. 2.

  Flera radikala kvinnor i Sverige åkte till Sovjet på studiebesök för att studera nyskapelser som gemensamhetskök, offentliga matsalar och daghem för barn. De publicerade artiklar i kvinnotidningar som liberala Tidevarvet och socialdemokratiska Morgonbris.

  Drömmen var att göra det lättare för gifta kvinnor att kombinera yrkesarbete, hem och barn genom att skapa ett helt nytt sorts boende – kollektivhus. Målet var att kunna minska på det mest tidskrävande hushållsarbetet, som matlagning, disk, tvätt och liknande, men också att ta mer kollektivt ansvar för barn.

  Sagt och gjort! Året efter att föreningen hade bildats, 1932, ordnade YK ett offentligt informationsmöte om kollektivhus, där arkitekten Sven Markelius berättade om ett förslag till kollektivhus som han ville bygga i Alvik. Mötet redovisades stort i medierna och väckte en enorm debatt.

Kollektivhusdebatten

Redan från start var det helt klart en starkt könad fråga. Kvinnor gillade tanken på kollektivhus, män gjorde det inte. Till en del måste det även ha varit en klassfråga, eftersom det väl inte var billigt att bo i ett sådant boende, fast å andra sidan tog förstås hyran på den tiden en betydligt mindre del av lönen än idag.

  Hur som helst skriver flera att det var inom socialdemokratin som sprickan mellan könen syntes tydligast, där de drivande kvinnorna ofta var för kollektivhus medan män oftast var motståndare. 3.

  På den tiden sa motståndarna också rent ut, åtminstone de åt höger, att kollektivhusen var ett hot mot familjen som samhällsinstitution.

  Alexandra Kollontay, som var Sovjets minister i Sverige vid den tiden, skrev om kollektivhusen att kvinnor gjorts till kökens slavar, och att skilja köket från äktenskapet var därmed en reform som för kvinnor var "lika viktig som kyrkans avskiljande från staten". 4.

  Kollontay kanske var radikalare än många andra, men feministerna såg helt klart kollektivhusen som en möjlighet till ett friare liv för kvinnor.

  Så det blev kvinnorörelsen som fortsatte driva kampen för kollektivhus. Kvinnorna i YK – med Célie Brunius i spetsen! – bestämde sig helt enkelt för att bygga ett eget kollektivhus på Gärdet i Stockholm.

YK-huset och Kvinnornas hus

YK-huset blev ett höghus med åtta våningar och med sju lägenheter på varje våningsplan. I gatuplanet fanns en barnstuga (dåtidens förskola). Där fanns centralkök med en gemensam restaurang, och de boende kunde antingen välja att äta där eller få maten till sin lägenhet via en särskild mathiss. Eget kök fanns också i alla lägenheter, och balkong. Där fanns även tvättstuga med personal, och gemensamhetslokaler som samlingssal med mera.

  Varje lägenhet bestämde själva vilken nivå på servicen de ville ha, så den ingick inte i hyran, utan tillkom beroende på vad var och en valde.

  Även Kvinnliga kontoristföreningen lät bygga ett kollektivhus, Smaragden, 1938. Det kallades Kvinnornas hus, eftersom det byggdes särskilt för ensamstående yrkesverksamma kvinnor. De mest drivande av kontoristerna hette Edith Lindblom och Helga Vestin. Att föreningen hade möjlighet att bygga huset berodde på en engagerad byggmästare som hette Olle Engkvist, som gillade kollektivhusidén och medverkade till bygget av flera kollektivhus då.

Segdraget motstånd

Det patriarkala samhället däremot ville förstås inte ha kollektivhus. Absolut inte. Flera statliga utredningar om boende och familjepolitik tog under 1940- och 50-talen ställning emot kollektivhustanken, och hyllade hemmafruidealet, trots att så många kvinnor då faktiskt yrkesarbetade.

  Ändå fortsatte nya kollektivhus att byggas, med stöd av privata byggare. Under 1960- och 70-talen började det också startas flera så kallade boendekollektiv, alltså där en mindre grupp människor helt enkelt valde att bo tillsammans i ett större hus eller liknande.

  Det påverkade även kollektivhusen. Från att ha betonat service utförd av anställda började kollektivhustanken spridas för gemenskapens skull. Centralköken, som dittills drivits som restauranger med anställda, började drivas av de boende själva i matlag.

Kampen fortsatte, men...

Trots det samhälleliga motståndet fortsatte feministerna att kämpa för kollektivhus ända in på 1970-talet.
Grupp 8 hade som ett av sina krav att: 25 procent av all nybyggnation ska vara kollektivhus.

  Men sedan hände något. Jag brukar peka på att av alla de krav som vi i Grupp 8 drev på 1970-talet har de flesta uppnåtts åtminstone till någon del. Men det är ett krav som inte alls lyckats, utan där utvecklingen tvärtom gått bakåt sedan dess, och det är just kravet på kollektivhusbyggen.

  Hur ska vi förstå det? Det som varit svårast att förändra, det som mött mest motstånd av patriarkatet, är alltså det som rör hur samhället organiserar kärnfamiljerna. Familjen, det vill säga den knut där förtryckets trådar löper samman 5., som den norska feministen Kjersti Ericsson har uttryckt det.

  Fundera en sekund på hur annorlunda livet och vardagen hade sett ut om de flesta av oss feminister idag hade bott i kollektivhus...

  Kanske finns det en lärdom att dra där? Om något är lika med det absolut sista som patriarkatet vill ha, kanske är det en vink om att det finns något där värt att kämpa för?

Och nu?

Det är gammal lärdom inom folkrörelsen att om kampen tystnar kommer de förtryckta snart att förlora det som de uppnått. Idag finns varken YK-huset eller Kvinnornas hus kvar som kollektivhus längre. De har sålts och gjorts om till bostadsrättsföreningar.

  Den tillbakagången har alltså skett samtidigt som kvinnors arbetsmiljö under de senaste trettio åren har försämrats till närmast katastrofalt läge i Sverige. Samtidigt som nedskärningarna i välfärden lett till att ännu mer omsorgsarbete har hivats in på kvinnor i kärnfamiljerna. Återigen är det så många kvinnor som är helt uttröttade varje dag, av att bara försöka få vardagen att gå ihop med både yrkesarbete, hushållsarbete och barn.

  Så frågan är kanske varför feminister har låtit debatten tystna om patriarkatets organisering av privatlivet?

  Ingenting förändras av sig självt. Om kvinnor ska slippa pressas till utslitning mellan hem och jobb, är det vi feminister som måste göra något. Den kampen behöver förstås föras på flera plan, inte minst på arbetsplatserna och för välfärden. Men också för boendet.

  Kollektivhus kan bli vad vi tillsammans vill göra dem till, de behöver varken vara de serviceinrättningar de började som, eller den arbetsgemenskap de utvecklades till. Vi bestämmer vad vi vill kämpa för.

  Men jag inte låta bli att fundera på om det inte är läge för att återuppta den gamla feministiska drömmen om – och kampen för – någon form av kollektivhus idag?

Gerda Christenson

Noter:

1. Yrkeskvinnors klubb finns kvar än idag, men 2005 bytte de namn till BPW, Business and Professional Women.

2. När auktoritära regimer kommer till makten brukar de snabbt ta bort typiska rättigheter för kvinnor, som aborträtten. På motsvarande sätt valde fascistregimen som tog makten i Österrike 1933 att stänga kollektivhusen. Och i Sovjet bestämde Stalin redan 1930 att stoppa de revolutionära kollektivhusexperimenten.

3. Se bland annat Anne-Marie Elmqvist: En debatt om kollektivhus i det tidiga 1930-talet – Den gifta kvinnan möter moderniteten, 2006.

4. Alexandra Kollontay: Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen, 1926/1971.

5. Häfte nr 8 i Kvinnofrontens serie häften med "Historiska feministiska texter i nyutgåva" är Kjersti Ericsson: Knuten där trådarna löper samman: www.kvinnofronten.nu/Historiska

• Cajsa Lagerkvist: Det kvinnliga i kollektivhusidén, 1996.

• Alva Myrdal: Kollektivhuset – en orientering, i Hertha, januari 1933.

• Dick Urban Vestbro: Kollektivhus för kvinnofrigörelse, i Kvinnovetenskaplig Tidskrift 1/1982.

• Dick Urban Vestbro: Kollektivhusens historia, i Elsa Grip & Ingrid Sillén: Gemenskap och samarbete – att bygga upp och bo i kollektivhus, 2007.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten