Det som publiceras här är
ett utdrag ur Kvinnofrontens nyhetsbrev för medlemmar:
"Ordet är ditt, syster!". Allt detta har med andra
ord redan publicerats i pappersform.
Då och då kommer rapporter i massmedia
om kvinnor och flickor som lockats och lurats från sina hemländer
med löften om välavlönade arbeten och goda levnadsförhållanden
i andra länder, medan det i själva verket handlar om sexuell
exploatering. Den här typen av "trafficking" har
beskrivits som något nytt för vår tid, men så
är det inte.
Kampen mot den vita slavhandeln
– en bortglömd historia
Sexhandel har sannolikt alltid existerat – men inte
heller den form som handeln numera uppträder i skiljer
sig nämnvärt från tidigare former. Jag avser
då främst den handel med kvinnor och barn, som
från slutet av 1870-talet och in på 1950-talet
engagerade en nationell och internationell motståndsrörelse.
I MIN FORSKNING om den kvinnliga
nykterhetsföreningen Vita Bandet
upptäckte jag, att denna förening tog del i kampen
mot något som kallades "vita slavhandeln".
Detta engagemang ingick i den kamp för en högre
samhällsmoral som Vita Bandet förde i samband med
sina strävanden för nykterhet.
Någon gång tidigare hade jag väl hört
talas om "vita slavhandeln", men hade ingen aning
om vad det var. Begreppet var så diffust, att det för
mig hade karaktär av myt. Jag trodde knappast att det
skulle gå att ta reda på, om det hade någon
verklighetsgrund. Mitt intresse var emellertid väckt.
Jag forskade vidare och blev inte lite förvånad
över det historiska panorama som bredde ut sig framför
mina ögon. Det är om detta panorama som min kommande
bok handlar och som jag här kortfattat skall berätta.
GENOM TIDSKRIFTEN Vita Bandet fick
jag vetskap om en internationell rörelse med rötter
i 1800-talet och med syftet att bekämpa den handel med
kvinnor, som dolde sig bakom uttrycket "vita slavhandeln";
alltså det som idag kallas "trafficking" .
Våren 1904 öppnades i Stockholm en byrå med
namnet Vaksamhet. Bakom byrån
fanns en förening med samma namn. Dess främsta syfte
var att förhindra att "unga
kvinnor genom falska förespeglingar af agenter, genom
annonser o dyl" lockades att lämna Sverige
för att i "utlandet användas
i lastens tjänst". Men byrån ville
också hjälpa svenska kvinnor, som råkat illa
ut, att återvända tillhemlandet. Jag upptäckte
också, att svenska regeringar hade engagerat sig i rörelsen
mot vita slavhandeln och att Nationernas
förbund under hela sin existens hade handeln med
kinnor och barn som en punkt på sin agenda.
EN GENOMGÅNG
av årgång-arna 1904-1950 visade, att Vita Bandet
följde frågan om vita slavhandeln med jämna
mellanrum under åren 1904-1935. I bokanmälningar
och andra artiklar finns anvisningar om böcker i ämnet
och gott om exempel på den retorik som användes
i skildringar och diskussioner.
Skildringarna följer ett likartat mönster:
unga och ofta vackra kvinnor, från strängt taget
alla samhällsklasser, lurades på olika sätt
in i ett sexuellt slaveri. Efter att ha passerat olika stadier
från livet i en lyxbordell till enklare otuktsnästen
hamnade flickorna slutligen på gatan. De allra flesta
gick under i något exotiskt land, långt från
hemlandet. Undantagsvis
Millicent Fawcett var en engelsk feminist och aktivist mot
prostritution.
lyckades någon av dem ta sig loss eller befriades av någon
och fick därmed möjlighet att berätta vad hon
varit med om. UNDER TIDEN jag fortsatte att läsa
och studera artiklar och skrifter i ämnet pockade en
rad frågor på svar: Hur, när och varför
uppkom det en internationell rörelse mot "vita slavhandeln"?
Hur kom denna rörelse till Sverige? Vad hände innan
frågan hamnade i Nationernas förbund? Hur tog folkförbundet
hand om saken? Hur engagerade sig Sveriges regeringar i frågan?
Vad hände när Nationernas förbund upplöstes
och efterträddes av Förenta
Nationerna? Hur gick det med de avtal och konventioner
som antogs? Svaret på dessa frågor fann jag bland
annat i tidigare helt outforskat källmaterial i Kungliga
utrikesdepartementets arkiv.
RÖRELSEN MOT vita slavhandeln hade ett nära
samband med kampen mot den reglementerade prostitutionen.
Nyhetsbrevets
kommentar: Reglementeringen Mellan 1847 och 1918 fanns det kommunala
reglementerings- system i Sverige. Det var ett
sätt att göra prostitutionen laglig,
men reglerad. Polisen kunde gripa kvinnor som
de ansåg var prostituerade, och tvinga dem
att följa bestämda "ordningsregler",
och bli undersökta av reglementeringsläkare
flera gånger i veckan för att se om
de var smittade med könssjukdomar. Männen
– prostitutionsförövarna –
behövde inte kontrollera sig. Det var kvinnorna
som sågs som smittkälla, det var kvinnorna
som skulle stå med skammen för prostitutionen.
Du kan läsa mer om reglementeringssystemet på
Kvinnofrontens sidor om våra förmödrar:
Klicka här!
Josephine Butler
I slutet av 1870-talet avslöjade
den engelska feministen Josephine
Butler och hennes medarbetare, att det fanns minderåriga
engelska flickor i belgiska bordeller. År 1885
forskade den kände journalisten William
Stead i Londons undre värld. I sin tidning
Pall Mall Gazette publicerade han en serie uppseendeväckande
artiklar om hur överklasspedofiler tillfredsställde
sin säregna smak för våldtäkt på
underklassens minderåriga barn.
Barnen tillhandahölls av välorganiserade och
ofta mycket eleganta bordeller. Efter våldtäkten
hamnade barnet antingen på gatan eller på
någon bordell i London eller utomlands. Steads
avslöjanden ledde till att åldern för
tillåtet samlag höjdes i England och till
att en nationell "vaksamhets- förening"
bildades för att bekämpa sexhandeln. ÅR 1899 STARTADE denna
förening en internationell verksamhet med samma
syfte. Man hade insett att länderna måste
samarbeta. Motståndsrörelsen måste
bli lika välorganiserad som sexhandeln. Föreningens
William Stead
sekreterare, William Coote, nedlade
ett intensivt arbete med att bilda "nationalkommittéer"
över hela Europa, även i Sverige. EN INTERNATIONELL kongress hölls
i London 1899 med bland annat ett tjugotal svenska deltagare,
kvinnor och män. I ledningen för dessa stod riksdagsmannen
Hugo Tamm, som ett par gånger
hade motionerat i riksdagen för utredning av den reglementerade
prostitutionen och hade nära kontakter med den engelska
sexualreformrörelsen. 1902 hölls en konferens i
Paris med representanter för Europas regeringar. Där
antogs dels ett "arrangemang" för att praktiskt
bekämpa sexhandeln och hjälpa kvinnor och barn som
fastnat i dess garn dels ett förslag till konvention.
Arrangemanget ratificerades av Sverige med flera länder
år 1905 medan det dröjde ända till 1910 innan
förslaget till konvention var färdigt att antas
av de flesta europeiska länder, dock inte av Sverige,
som väntade med sin ratificering till 1925.
DEN OVAN NÄMNDA
svenska vaksamhetsföreningen påbörjade sin
verksamhet 1903 och upplysningsbyrån öppnades 1904.
År 1908 startade föreningen ett hem för resande
kvinnor på Mosebacke torg i Stockholm. Hemmet flyttades
1912 till en större våning nära Kungsholmstorg
och fanns kvar till 1927, då det lades ner av ekonomiska
skäl. Eldsjälen inom föreningen Vaksamhet var
dess sekreterare och senare vice ordförande Clara
Wahlström, syster till den kända historieprofessorn
och rösträttskvinnan Lydia
Wahlström.
Under mer än trettio år kämpade
Clara Wahlström mot
Clara Wahlström
handeln med kvinnor och barn genom att hålla
föredrag över hela Sverige och skaffa upplysningar
om arbetsplatser åt tusentals unga kvinnor som ville
söka sin lycka utomlands. FÖRSTA VÄRLDSKRIGET 1914-18
satte stopp för såväl nationalkommittéernas
arbete som för själva sexhandeln. År 1920
bildades Nationernas förbund och redan vid dess första
möte hade "vita slavhandeln" en punkt på
förbundets dagordning. Världsförbundet tog
nu det övergripande ansvaret för kampen mot sexhandeln.
19211 hölls en konferens om "Traffic
in women and children". Beteckningen "vita
slavhandeln" ansågs inte längre lämplig.
Den hade uppkommit på grund av att många av dess
motståndare hade sina rötter i rörelsen mot
de svartas slaveri i USA. När det på 1870-talet
upptäcktes att mycket unga engelska flickor hade exporterats
som boskap till belgiska bordeller och levde som fångar
där eller för att föras vidare till bordeller
i exotiska länder, kom denna företeelse att betraktas
som ett vitt slaveri. REDAN 1888 kritiserades uttrycket
av en stor kvinnokongress, där det hävdades att
inte bara vita kvinnor tvingades och lurades in i sexslaveriet.
Men trots att detta, och att NF således klargjorde att
beteckningen "vita slavhandeln" inte var adekvat
i den kosmopolitiska atmosfären efter första världskrigets
slut, kom den ändå, åtminstone av den svenska
regeringen, att användas som ett inofficiellt arbetsnamn
ända in på 1960-talet. PÅ 1921 ÅRS konferens
utformades ett konventionsförslag som på hösten
samma år antogs av förbundsförsamlingen och
ratificerades av Sverige 1925. GANSKA SNART övergick Nationernas
förbund från att fokusera på själva
handeln med kvinnor och barn till att inrikta sin verksamhet
på hela prostitutionsproblematiken. NF anammade därmed
den policy som de så kallade abolitionistema; de som
bekämpade den reglementerade prostitutionen, hela tiden
stått för och som också hade många
anhängare inom rörelsen mot vita slavhandeln. Tanken
var den att all organiserad prostitution, såväl
den som ordnades av den enskilde hallicken och av mer eller
mindre officiellt tolererade bordeller som statligt och kommunalt
reglementerad gatuprostitution, var handelns källa och
ursprung. Alla dessa instanser behövde en ständig
tillströmning av nya sexobjekt för att ersätta
de som "slitits ut" och för att tillfredsställa
kundernas behov av omväxling i verksamheten. För
att kunna strypa sexhandeln måste Nationernas förbund
strypa verksamheten för dem som tjänade pengar på
andras prostitution. Det är viktigt att komma ihåg
att bekämpandet gällde profitörerna, men inte
de prostituerade individerna. De skulle få hjälp
och stöd att börja ett nytt liv, om de så
önskade.
DEN NYA INRIKTNINGEN
började praktiseras på allvar i slutet av 1920-talet.
År 1923 tillsatte NF en expertgrupp för att göra
en internationell studie av den kommersiella prostitutionen.
Denna avlämnade sitt mycket uppmärksammade betänkande
i två delar åren 1927 och 1928. År 1930
tillsatte NF ännu en expertgrupp. Denna gång var
det de orientaliska ländernas tur att granskas.
I gruppen, som avlämnade sitt betänkande 1933, ingick
den svenska läkaren, feministen och abolitionisten Alma
Sundquist, nära vän till Ada
Nilsson, framträdande gestalt inom
Alma Sundquist
Svenska kvinnors Vänsterförbund.
Samma år antog NF en konvention som fastslog att handel
med kvinnor var en kriminell handling, oavsett om kvinnan
var myndig eller inte. Man upphävde således den
paragraf i 1921 års konvention, som bestämde att
handel med myndig kvinna var straffbar endast om den hade
genomförts med hjälp av våld eller lurendrejeri.
1933 fastslogs att "handel med kvinnor alltid och
Kerstin Hesselgren
under alla förhållanden är
en djupt omoralisk och antisocial handling och att denna handel
bör bestraffas, även om offren äro myndiga
och samtyckande". Denna konvention var Sverige en av
de allra första att ratificera. DE ÅTGÄRDER som Nationernas
förbund vidtog fick goda resultat. Under ett utskottsmöte
1930 rapporterade den svenska delegaten Kerstin
Hesselgren, dåvarande ordförande i Frisinnade
Kvinnors Riksförbund (som följande år
bytte namn till Svenska Kvinnors Vänsterförbund),
att under de tio år som NF hade
behandlat dessa frågor, hade "antalet
länder, som förbjuda bordellsystemet ständigt
ökats". Liknande formuleringar förekom
sedan tid efter annan. ÅR 1937 INLEDDE Nationernas
förbund sitt arbete med att utforma en konvention som
skulle ersätta alla de gamla överenskommelserna.
Ett konventionsförslag gick ut till medlemsländerna
för godkännande, men andra världskriget hindrade
NF:s planer för dess antagande. Det blev en uppgift för
Förenta Nationerna att fullfölja NF:s påbörjade
arbete. Men FN hade mycket att göra, så det dröjde
till 1949, innan det var dags att anta en något reviderad
form av det mer än tio år gamla konventionsförslaget.
Den nya konventionen ratificerades av ett sextiotal länder,
dock inte av Sverige. Skälet till detta ställningstagande
var, att en av konventionens bestämmelser inte överensstämde
med den svenska strafflagen. ÅR 1949 HADE således
kampen mot handeln med kvinnor och barn pågått
i sjuttio år. Så länge Nationernas förbund
existerade var denna fråga uppe vid nästan alla
möten och förbundet visade prov på ett engagemang
lika omfattande och djupsinnigt som pionjärernas. I Förenta
Nationerna försvann frågan om handeln med kvinnor
och barn så fort den nya konventionen hade antagits.
Ett långt glapp i historien om handeln med kvinnor och
barn uppstod. Detta glapp sammanfaller i tiden med den så
kallade sexuella revolutionen, det vill säga den period
då "allt" blev tillåtet; då prostitution
och pornografi, ja till och med incest och våldtäkt
hade sina rationella försvarare, medan de, speciellt
kvinnor, som ifrågasatte den "sexuella friheten"
tystades med beteckningen "sexualfientliga och frigida
nuckor". MEN INGET är nytt under solen.
Allt går igen och historien upprepar sig. På 1980-talet
började resolutioner om handel med kvinnor och barn att
dyka på FN:s församlingsmöten. Nu var det
inte, som i tidernas morgon, representanter för underklassen
i ett enskilt land som ställde sin egen överklass
mot väggen. Nu var det en global fråga och representanter
för så kallade utvecklingsländer som anklagade
de välsituerade västländerna för sexuell
exploatering av de fattiga ländernas barn. Flera resolutioner
om "flickebarnets" svåra situation antogs.
Även 1949 års konvention fick viss uppmärksamhet,
men aldrig så stor och långvarig som en gång
avsågs.
Hjördis Levin
Artikeln är tidigare publicerad i tidningen
Vi Mänskor.