«  Till förra sidan

Dåtida tidningsbild av "bloomers" (New York 1852).

Modet för kvinnor från medel- och överklassfamiljer i slutet av 1840-talet i USA bestod av snäva korsetter och snörliv som klämde ihop inälvorna och gjorde det svårare att andas. Ovanpå det skulle de ha flera lager av tunga, breda kjolar, som gick ända ner till marken – inte en bit av vristen skulle få synas. Kläderna var både obekväma och svåra att röra sig i.

  Det var Elizabeth Smith Miller som kom på idén till en mer "rationell dress" för kvinnor, med en lite kortare klänning (eller kappa) och byxor till. Inspirationen fick hon från vad hon kallade "turkiska dräkter".

  Elizabeth Smith Miller sydde sig en dräkt som hon hade på sig när hon hälsade på sin kusin, Elizabeth Cady Stanton. Och hon i sin tur blev eld och lågor, och satte snabbt igång med att sy en likadan dräkt till sig själv.

  De två inspirerade Amelia Jenks Bloomer, som dels själv började använda en likadan dräkt och dels startade en kampanj för den i sin tidning The Lily. Genom att dräkten spreds i The Lily fick dräkten namn efter Amelia Jenks Bloomer, och kallades bloomers.

Det kan kanske kännas lite svårt att förstå den extrema upprördhet dåtidens amerikanska samhälle visade mot klädreformen. Men vid den här tiden representerade byxor själva manligheten. Små pojkar hade ofta klänning – att få börja bära byxor var ett tecken på att pojken höll på att växa upp till man.

(Se exempel genom att dra med pekaren över siffrorna: 1, 2 & 3)

  Småflickor däremot hade aldrig byxor, lika lite som vuxna kvinnor använde byxor. Det vill säga tvärtemot i Sverige idag; då flickor kan ha byxor, men pojkar absolut inte förväntas ha klänning.

  När kvinnor (ofta feminister) runt 1850 började gå klädda i bloomers på offentlig plats blev de ofta hånade och förlöjligade. Uppenbarligen var folk rädda för vad som skulle hända om kvinnor bröt mot normerna för kön – i flera tidningar ställdes frågan om bloomers inte skulle göra att könen bytte plats, så att kvinnorna tog makten och män blev underordnade?

På karikatyrteckningar i tidningarna
framställdes kvinnor i bloomers förlöjligade,
till exempel som storrökande och maskulina.

Det gjordes också sånger om kvinnor i bloomers, flera av dem visar hur förskräckt patriarkatet blev av klädreformen, till exempel i sångtitlar som "Hanna, go hide your bloomers!" och "What will the girls do next?"

  Det var förstås en helt rimlig rädsla. De kvinnor som bar bloomers var ofta desamma som drev kamp för kvinnors rösträtt och för kvinnors rättigheter över huvud taget. De var verkligen ett hot mot patriarkatet!

  Men efter bara några år var det flera av rösträttskämparna som slutade med bloomers och återgick till kvinnors traditionella klädsel. De tyckte att allt bara kretsade kring deras klädsel, och att det förstörde för resten av kvinnokampen.

Men bloomers kom igen. Under 1880- och 1890-talet började fler och fler kvinnor att cykla. Då var det svårt att ha långa kjolar eller krinoliner. Bloomers blev ett mode för cyklister och sportande kvinnor. Och med tiden blev byxor ett självklart klädesplagg även för kvinnor.

  Fortfarande under slutet av 1800-talet framställdes visserligen kvinnor i bloomers lite löjligt. Men bilderna som vi hittat ger intryck av att det då var på ett snällare sätt, än när feministerna började med dem på 1850-talet.

  Här nedanför är ett exempel på en bild av kvinnors i bloomers från ett lock till en cigarrlåda från runt 1890.

Kanske kan historien om bloomers få oss att förstå mer av att kvinnor i en del länder i världen fortfarande straffas så hårt om de går klädda i byxor.

  Och kanske kan den få oss att fundera över betydelsen av de krav som ställs på tjejer och kvinnor i vårt offentliga rum idag?

Vill du se exempel på några modiga 1800-tals kvinnor i bloomers, så klicka HÄR!

Vid slutet av 1800-talet pågick kampen om kvinnors kläder i många länder och den blev allt mer organiserad. I USA fanns National Dress Reform Association och här i Sverige startade feminister Dräktreformföreningen.