«
Redaktör för världens
troligen första tidning av och för arbetarkvinnor
Jeanne
Suzanne Monnier föddes den 17 december 1801 i Paris
i Frankrike. Hennes pappa var hattmakare, och hon har beskrivit
pappan som en stark revolutionär under franska revolutionen
och mamman som djupt religiös. Suzanne hade två bröder
och en syster, själv var hon näst äldst.
Familjen bodde i Paris fattiga delar, och hade det periodvis
ganska svårt. En kort tid gick Suzanne i klosterskola. Men
när mamman blev sjuk tog Suzanne hand om både henne och
sin nio år yngre lillasyster Adrienne.
Det gjorde Suzanne medveten om skillnaden i krav och förväntningar
på flickor respektive pojkar. Framför allt var hon avundsjuk
på att killar fick läsa, för hon äskade att
läsa. Efter att mamman dött började Suzanne hjälpa
till att försörja familjen som brodös.
När hon var 24 år gifte sig
Suzanne med Eugene Voilquin. De gick
med i saint-simonism-rörelsen, som stod för en tidig slags
socialism. För Suzannes del var det viktigt att rörelsen
vände sig till arbetarklassens kvinnor, och att den drev kvinnors
rättigheter
och könens lika värde. Där träffade hon också
andra tidiga feminister, som Marie-Reine Guindorf,
Jeanne Désirée Véret
och Jeanne Deroin.
Fransk speldosa från 1800-talet, vars
första sång heter "La Saint-Simonienne".
Just det
att saint-simonismen "både muntligen
och i skrift" drev kvinnors lika värde och rättigheter
– inklusive sexuellt, gjorde
att staten såg rörelsen som ett hot mot samhällsmoralen.
1832 slog en uppmärksammad rättegång fast att saint-simonismen
därmed var "skadlig för samhällsordningen",
och flera av de ledande männen fängslades.
I samband med det ville Eugene skiljas. Skilsmässa
var inte lagligt i Frankrike då, men saint-simonisterna ansåg
att det borde vara det, så Suzanne och hennes man kom helt
enkelt överens om att skiljas ändå.
Men
vid det laget hade många av de saint-simonistiska kvinnorna
sedan lång tid tillbaka tröttnat på att de "radikala"
männen både var mer hierarkiska och mer patriarkala än
de lät. 1832 startade några av kvinnorna istället
tidningen Tribune
des femmes (Kvinnornas tribun).
Den är kanske den första tidning i världen som vände
sig till arbetarklassens kvinnor – både gjord av och
för arbetarkvinnor.
Suzanne Voilquin blev redaktör för
tidningen. Där skrev hon om sitt eget äktenskap och varför
det inte höll. Både hon själv och andra av dåtidens
feminister som tidningen samarbetade med skrev mycket om kvinnors
rätt till utbildning och arbete, rätt till sina barn och
till skilsmässa, och om allt upptänkligt som rörde
kvinnors liv och rättigheter.
Kvinnorna kring tidningen bildade också en feministisk
organisation: La
Femme Nouvelle (Den nya kvinnan).
Även den tidens kändisar, som Flora
Tristan, deltog i en del av föreningens möten.
Men
tidningen motarbetades, och 1834 bestämde sig Suzanne Voilquin
för att hon tillsammans med några andra kvinnor ur den
saint-simonistiska rörelsen skulle resa till Egypten, där
hon vill leva ett liv med aktiv folkbildning och där hon skulle
kunna visa att även kvinnor kunde vara självförsörjande.
I Kairo arbetade Suzanne Voilqiun hos en fransk läkare
som lärde henne om medicin mot att hon tog hand om hans barn.
Men där härjade pesten. Läkaren och hans familj dog,
men Suzanne överlevde, trots att hon också drabbades
av pesten. I maj 1836 födde hon sonen Alfred
Charles, men han dog efter bara 15 dagar.
Suzanne reste tillbaka till Frankrike
där hon blev diplomerad barnmorska 1837. Hon började även
studera homeopati. Året därpå startade hon en förening
som hjälpte ogifta mödrar.
Sedan reste hon till Sankt Petersburg i Ryssland, där
hon arbetade som barnmorska i sju år innan hon återvände
till Frankrike igen.
När kvinnor organiserade sig 1848 slog staten snart tillbaka
genom
att helt enkelt förbjuda kvinnor att ha med politik att göra.
Detalj
ur litografi av Francois Désiré Gosselin: Club des
Femmes.
Vid
februarirevolutionen 1848 började Suzanne Voilquin skriva för
Eugénie Niboyets nystartade
tidning La
Voix des Femmes (Kvinnors röst)
– världens första feministiska dagstidning. Där
samarbetade Suzanne återigen med flera av sina gamla vänner
från Tribune des Femmes; Désirée Véret
Gay och Jeanne Deroin. De bildade också organisationen Société
de la Voix des Femmes. Dessutom tog Suzanne initiativ till en
facklig organisation för barnmorskor.
Men när revolutionen misslyckats reste Suzanne
Voilquin 1849 till Louisiana i USA. Hennes lillasyster Adrienne
bodde där sedan många år och hon hade blivit allvarligt
sjuk. Tyvärr finns inte mycket uppgifter om vad Suzanne Voilquin
gjorde där. Först runt 1860, många år efter
att systern dött, verkar Suzanne ha kommit tillbaka till Frankrike
igen.
Där skrev hon sin självbiografi, Souvenirs
d'une fille du peuple (Minnen av en
dotter av folket), som publicerades 1866. Hon skrev den till
sin döda brors dotter, som också fått namnet Suzanne,
och som hon beskrev som sin "adoptivdotter".
Suzanne Voilquin dog i Saint-Mandé den 24 oktober
1876, 74 år gammal.
Suzanne
Voilquin finns med i en mängd böcker om fransk
feministisk historia och tidningshistoria.
|