«  Radikala feminister redan för 200 år sedan

Vi vet väldigt lite om den här organisationen, men den var så spännande att vi tar med den här ändå. Den feministiska parollen "Det personliga är politiskt" myntades ju först ett och ett halvt sekel efteråt, men de kvinnor som startade organisationen levde då, redan i början av 1800-talet, utifrån den parollen.

  Kvinnorna kom ur det som senare har kallats en "utopisk-socialistisk" rörelse: saint-simonismen.

  Detta var alltså generationen feminister som kom efter franska revolutionen – så Olympe de Gouges med sin Deklarationen om kvinnors rättigheter och de "kvinnoklubbar" som bildades då förstås fanns kvar i folks minnen. Några av de unga kvinnorna hade föräldrar som varit aktiva under revolutionsåren.

För de här kvinnorna var det kanske mest lockande med saint-simonismen att den sa sig vända sig till arbetarklassens kvinnor, att den hävdade könens lika värde, och drev krav på kvinnors rättigheter. Det gällde även kvinnors rätt till sin sexualitet, vilket ju var extremt radikalt för den tiden.

  Saint-simonisterna såg kollektiv organisering av samhället som det viktiga, de drev att arvsrätten skulle upphävas och staten ansvara för medborgarna. Därför stöttade de varandra även i att bo gemensamt, starta gemensamhetskök, hjälpa varandra med barnen och med ekonomin, starta sömmerskekooperativ och hälsokliniker, och förstås jobba politiskt gemensamt, inte minst med folkbildning. I det ingick att lära folk läsa och skriva, för många vid den tiden var analfabeter. De arrangerade regelbundna möten, inklusive massmöten, och startade tidningar. Rörelsen spreds också till fler länder, vilket gav dem internationella kontakter.

  Men ganska snart insåg kvinnorna att männen inom rörelsen inte var så radikala. De var både patriarkala och hierarkiska, och pratet om könens lika värde var mest just: prat. Den "fria kärleken" fick i praktiken olika följder för kvinnor än för män. Och framför allt saknade männen analys av kvinnors liv, särskilt arbetande kvinnors villkor.

1829 började en grupp kvinnor starta separatistiska avdelningar inom rörelsen. Kvinnogrupperna fick snabbt över 200 medlemmar, särskilt i Lyon och Nantes. Runt 1830/1831 bröt de stegvis med den då alltmer sektlika saint-simonismen. De som bröt sig ur var just arbetarkvinnorna, många sömmerskor och andra textilarbeterskor: Marie-Reine Guindorf, Jeanne Désirée Véret (senare Gay), Pauline Roland, Jeanne Deroin, Suzanne Voilquin med flera.

  1832 startade några av dem den troligen första tidningen i världen som både gjordes av och riktade sig till arbetarkvinnor: La Tribune des Femmes. De startade också organisationen La Femme Nouvelle, vilket samtidigt blev undertitel till tidningsnamnet. Ibland verkar organisationen också ha kallats L'Association de les femmes nouvelles eller liknande.

  Där drev de sin feministiska politik. De var troligen de första som gjorde en helhetsanalys av sambandet mellan kvinnoförtrycket på arbetsplatserna, kärnfamiljssystemet och mäns sexuella våld och förtryck, inklusive i prostitution. Flera av dem hade egen erfarenhet av påtvingat sex, och de skrev om det och om egen skilsmässa. En del, som Pauline Roland, drev att som familj borde därför endast räknas en kvinna och hennes barn. De motsatte sig också den patriarkala seden att kvinnor först hade sin fars och sedan sin mans efternamn, och de flesta skrev därför med endast sina förnamn i tidningen. De drev krav på daghem och flickskolor, kvinnors rätt till sina barn, rätt till skilsmässa, egen ekonomi, utbildning och arbete. De krävde yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter.

1834 las tidningen ner, det verkar som den stoppades av myndigheterna. Kanske las organisationen ner samtidigt? Men de kvinnor som varit aktiva i den fortsatte att leva enligt parollen om att det personliga är politiskt. De bodde ibland tillsammans, de tog hand om varandras barn, de fortsatte driva kamp tillsammans, och de kunde ibland även försörja varandra när någon behövde skaffa sig en utbildning eller liknande.

  Vid februarirevolutionen 1848 samlades de igen – bland annat i startandet av den feministiska dagstidningen La Voix des Femmes (Kvinnors röst) och organisationen Société de la Voix des Femmes. De hade också fortsatt kontakt med feminister i andra länder och dessa radikala franska arbetarkvinnor påverkade feminister som kom senare, inte bara i Frankrike, utan också i bland annat Storbritannien, Tyskland och USA.

  Att läsa om deras kamp och se hur väldigt lik den är allt det som vi kämpar för idag är både skrämmande och väldigt peppande.

Claire G.Moses: French utopians: the word and the act, i red. Tjitske Akkerman och Siep Stuurman: Perspectives on Feminist Political Thought in European History From the Middle Ages to the Present, Routledge 1998/2003.