«  Tidningskvinna som försökte kandidera till makten 100 år innan kvinnor fick rösträtt i Frankrike

Jeanne-Francçoise Deroin föddes någon gång i december 1805 i Paris i Frankrike. Föräldrarna var fattiga arbetare, och hon växte upp med fyra syskon. Men annars är mycket lite känt om hennes bakgrund.

  Som barn fick hon ingen formell utbildning, men hon berättade senare att hon lärde sig läsa själv, och hon läste allt hon kom över. För att hjälpa till med försörjningen började hon jobba som sömmerska.

  Jeanne funderade tidigt på kvinnors rättigheter. Hon drogs till saint-simonismen, för att det var en slags tidig socialistisk rörelse som pratade om kvinnors lika rättigheter. Men hon såg snart hur vänstermännen i praktiken var mer patriarkala och hierarkiska än de låtsades. När två andra unga arbetarkvinnor, Marie-Reine Guindorf och Jeanne Désirée Véret, startade den feministiska tidningen Tribune des Femmes 1832 var Jeanne Deroin med redan i första numret. Genom tidningens samarbete med radikaler i andra länder fick hon ett internationellt kontaktnät, och blev vän med bland andra engelska Anne Knight.

1832 gifte sig Jeanne med en man som hon fick två döttrar och en son med. Det är oklart varför, för i sina texter jämförde hon äktenskap med slaveri. Men kanske trodde hon att deras skulle bli annorlunda, för de hade en icke-religiös cermoni där de lovade varandra lika rättigheter inom äktenskapet, och hon behöll sitt efternamn.

  Jeanne Deroin ville att även fattiga barn, inte minst unga flickor, skulle få utbildning. Med hjälp av en präst lyckades hon få licens som lärare. Då startade hon en skola för både sina egna och andra barn.

När februarirevolutionen bröt ut i Paris 1848 engagerade sig Jeanne Deroin helt i den. Hon hjälpte Eugénie Niboyet att starta den första feministiska dagstidningen i Frankrike, La Voix des Femmes (Kvinnors röst).

Några källor hävdar att det är Jeanne Deroin som är i centrum av Honoré Daumiers målning av 1848 års revolution.

  Allt Jeanne Deroins tidningsarbete byggde på en önskan att organisera kvinnor, så Jeanne var även aktiv i de organisationer som startades i samband med tidningarna. Hon var exempelvis generalsekreterare i Société de la Voix des Femmes. Tillsammans med Désirée Gay (som tidigare hette Véret) startade hon dessutom Société d'éducation mutuelle des femmes, som gav ut broschyrer och annat folkbildningsmaterial.

Dåtida illustration som sägs föreställa
Jeanne Deroin. Pokalen har texten
"Suffrage Universel des Femmes", alltså: rösträtt för alla kvinnor.

  När La Voix des Femmes tvingades läggas ner startade Jeanne Deroin och Désirée Gay veckotidningen La Politique des Femmes, som var mer socialistisk, men som snart censurerades. Då startade Jeanne månadstidningen L'Opinion des Femmes (som stoppades först i augusti 1849).

  Men redan i slutet av juli 1848 förbjöd regeringen alla politiska organisationer för kvinnor. Kvinnor fick inte ens delta i några politiska möten över huvud taget.

Jeanne Deroin vägrade böja sig. I april 1849 tillkännagav hon att hon kandiderade till parlamentet. Hon förklarade att en regering som endast består av män är lika inkompetent att styra ett samhälle som består av både kvinnor och män, som en regering som helt och hållet består av privilegierade som ska styra över arbetare. Hon drev en kampanj för sin kanditatur och argumenterade för sin och kvinnors rätt i tidningen L'Opinion des Femmes.

Dåtida nidillustration föreställande Jeanne Deroin (som håller i ett ex av La Voix des Femmes) och Eugénie Niboyet som ser snett på en kvinna med barn.

  Det Jeanne däremot fick var massor av hån i medierna, förlöjliganden på teatrarna och att konstnären Honoré Daumier tecknade en rad nidbilder av henne.

Tillsammans med Pauline Roland, Suzanne Voilquin med flera försökte Jeanne Deroin då samla en mängd organisationer i en fredlig social revolution. Det ledde till att polisen gjorde razzia på ett möte för ledarna och grep alla närvarande. 27 män män och 3 kvinnor – Jeanne Deroin, Pauline Roland och tvätterskan Louise Nicaud – åtalades.

  Det verkar finnas väldigt lite beskrivet om Jeanne som person, men vid rättegången beskrev tidningen Gazette des Tribunaux henne. De skrev att Jeanne Deroin "är liten och smal med en väldigt blek hy. Hon bär en svart sidenbahytt dekorerad med klara rosa band. Hon är lugn och hennes svar på förhör om socialism är lärda och välinformerade."

  Jeanne Deroin dömdes till 6 månaders fängelse, vilket sedan kan ha förlängts till 13 månader. I fängelset skrev hon och Pauline Roland petitioner, broschyrer och andra texter. De skrev även ett brev* till Lucretia Mott, där de skickade en hälsning till de amerikanska kvinnorna som det året höll sin andra National Woman's Rights Convention.

1851 släpptes Jeanne Deroin ut ur fängelset. Hon satte omedelbart igång med sitt politiska arbete igen. Hon försökte starta utbildningar för arbetare och jobbade med stöd till politiskt utsatta och landsförvisade. Men hon var ständigt övervakad av polisen och i rädsla för att fängslas igen flydde hon sommaren 1852 med sina barn till London.

  I London försörjde Jeanne sig genom att undervisa fattiga barn och även som sömmerska. Hon blev vegetarian och hon fortsatte att skriva, bland annat den periodiska Almanach des Femmes. I den spred hon nyheter och feministisk debatt från hela världen. Hon skrev också många brev genom åren, senare bland annat även till Hubertine Auclert.

Vid ett möte i Socialist League Hammersmith cirka 1886 sitter Jeanne Deroin
som nummer tre från höger, och till höger om henne sitter hennes dotter
Cécile Desroches. May Morris sitter längst till vänster. (Fotot är beskuret.)

  Genom dottern Caroline, som bosatt sig i London, hade Jeanne Deroin fått fem barnbarn. Och med dottern Cécile, som fortsatt bodde med Jeanne, delade hon politiskt arbete. Vid den tiden hade både Jeanne och Cécile också gått med i Socialist League, som startats av konstnären William Morris och där bland annat May Morris, Eleanor Marx och tyskfödda Gertrude Guillaume-Schack också var aktiva.

  Men vid det laget började Jeanne bli gammal och trött. Hon hade börjat skriva på sin självbiografi, men den hann inte bli publicerad och anteckningarna finns tyvärr inte bevarade.

  Jeanne Deroin dog i London den 2 april 1894, 88 år gammal.

Jeanne Deroin anses vara bland de första som i aktiv feministisk kamp drev krav på kvinnors rösträtt i Frankrike. I Paris finns gatan Rue Jeanne Deroin uppkallad efter henne. I Montpellier finns en förskola döpt efter henne.

* Brevet till Lucretia Mott finns återgivet i del 1 av History of Woman Suffrage av Elizabeth Cady Stanton, Susan B. Anthony och Matilda Joslyn Gage.

Du som kan franska kan läsa L'Opinion des Femmes hos Les Archives du Calvados på nätet.