« Den kanske första tidning i världen som gjorde både av och för arbetarkvinnor

Det första numret gavs ut med titeln La Femme Libre.

Tribune des Femmes (en tribun är en plattform eller talarstol) var troligen den första tidningen i världen som riktade sig till kvinnor i arbetarklassen. Det första numret 1832 gavs ut med titeln La Femme Libre (Den Fria Kvinnan).

  Tidningen startades av två arbetarkvinnor: Marie-Reine Guindorf, en 20-årig textilarbeterska, och Jeanne Désirée Véret, en 22 år gammal sömmerska. Men redan i första numret medverkade också Jeanne Deroin, en bara några år äldre sömmerska.

  De hade alla tre varit med i saint-simonism-rörelsen, som drev vad som senare har kallats en slags tidig "utopisk socialism". Men de insåg snart att männen i rörelsen tyckte att befrielsen av kvinnorna var något som skulle komma först när ett nytt samhälle hade införts. Därför ville kvinnorna hellre arbeta separatistiskt, så tidningen var av och för arbetarkvinnor, allt arbete med tidningen gjordes av kvinnor själva.

  Som en av kvinnorna uttryckte det i tidningen: "Vi har fått nog av mäns råd, vägledning och dominans; det är upp till oss att nu marschera mot framsteg utan en handledare. Det är upp till oss att själva arbeta för vår frihet."

  Ganska snart bad de Suzanne Voilquin att komma med som redaktör. Tidningen bytte namn flera gånger, bland annat till La Femme de l'Avenir (Framtidens kvinna), La Femme Nouvelle (Den nya kvinnan), Apostolat des Femmes*, och slutligen till La Tribune des Femmes. De bildade också en feministisk organisation som kallades La Femme Nouvelle.

Tidningen drev både feminism och socialism, två perspektiv som den framställde som odelbara. Alla som arbetade med tidningen var kvinnor och "prolétaires"**. Kvinnorna undertecknade artiklarna endast med sina förnamn, för att frigöra sig från efternamn – som markerade dem antingen som tillhörig pappa eller make. Tidningen diskuterade alla den tidens sociala, ekonomiska och politiska frågor. Och den diskuterade inte bara läget i Frankrike, utan i hela världen, även om den mest utgick från Frankrike och England.

  Mary Wollstonecrafts feministiska tankar var inspirationskälla för tidningen. Den drev kvinnors oberoende, kvinnors rätt till sina barn och till sin eventuella egendom, rätt till skilsmässa, rätt till utbildning och arbete. Den drev också krav på daghem och särskilda flickskolor, särskilt för arbetarklassens döttrar. Den ifrågasatte kärnfamiljen, kritiserade prostitution och övrigt mäns våld, och drev att hushållsarbetet måste organiseras kollektivt. Den ställde krav på yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter. Den drev anti-nationalism och kamp för fred. Och den förespråkade systerskapets betydelse och separatistisk kamp.

  Men tidningen drev samtidigt att kvinnor skulle samarbeta mellan klasserna, för att på så sätt ena samhället. Och deras arbete fick stöd även av kända feminister i andra länder, som irländska Anna Doyle Wheeler.

  Tidningen kom ut när de hade tid, oftast blev det varannan vecka. Den gavs ut 1832-1834. Vi är inte helt säkra på varför den upphörde, men det verkar som att den stoppades av staten. Och Suzanne Voilquin bestämde sig under 1834 för att tillsammans med en del andra tidigare saint-simonistiska kvinnor att resa till Egypten.

Dåtida illustration av saint-simonistkvinna.
Bibliothèque nationale de France.

  Men även om tidningen bara gavs ut under de där två åren på 1830-talet, så kom den att påverka länge efteråt. Dels för att flera av kvinnorna som gjorde Tribune des Femmes senare deltog i arbetet även med andra feministiska tidningar, som La Voix des Femmes, dels för att de feministiska idéer som de saint-simonistiska kvinnorna drev då togs upp av senare radikala kvinnor.

  De flesta historiker idag refererar till dem som saint-simonistiska kvinnor, men i själva verket hade de alla på olika sätt kommit att ifrågasätta saint-simonismen – det var ju därför de valde att börja arbeta separatistiskt. Så egentligen borde vi kanske snarare se dem som några av historiens första kvinnor med feministisk-socialistisk analys och praktik.

* Apostolat betyder ungefär: ämbete värdigt en apostel. En apostel var en person som gjorde stora insatser för att sprida en lära, tro eller rörelse.

** "Prolétaires" – proletär, betydde helt enkelt att de tillhörde den lägsta och fattigaste samhällsklassen.

Den som kan franska kan läsa flera nummer av Tribune des Femmes direkt på nätet (i tyvärr lite halvtaskigt inscannade versioner) hos Gallica/Bibliothèque nationale de France.