Nummer 4/2020

Kampen mot   reglementeringssystemet

Att jag skriver den här artikeln beror på Nina Rung*, som hösten 2020 skrev en krönika i tidningen Historiskan om prostitution och könssjukdomar för hundra år sedan. I krönikan påstod hon: "Att ta bort själva roten till att smittan spreds – nämligen männens sexköp – verkar inte ha slagit någon."

  Jag tycker att det är så sorgligt att Nina Rung sprider en sådan extrem historieförfalskning. För genom det stöttar hon patriarkatets totala osynliggörande av alla dåtidens feminister, som åtminstone från mitten av 1800-talet drev just precis det som Nina Rung påstår att ingen ens tänkte då. En kamp som dåtidens feminister dessutom ofta fick betala ett högt pris för att de förde.

Kommunala bordeller

Det var under början av 1800-talet som prostitutionen blev allt vanligare i Europa. I takt med det spreds förstås könssjukdomar, och på den tiden var det syfilis som var den allvarligaste sorten.

  Från södra Europa kom idéer om att samhället borde kontrollera prostitutionen. Stockholms stad började 1838 driva två kommunala bordeller.

  Men det blev för mycket bråk kring de kommunala bordellerna, så de lades ner redan efter några år, medan prostitutionen på kaffehus och liknande fortsatte. Istället infördes, efter förslag från läkare, ett så kallat reglementeringssystem i flera europeiska länder. Till Sverige kom det 1847.

  Prostitutionen var ju en viktig smittkälla till könssjukdomarna och prostitutionen ansågs lika med: kvinnan. Mäns "rätt" att använda kvinnor för sin sexualitet var självklar, medan kvinnor delades upp i fina eller "fallna". Och eftersom prostitutionen sågs som lika med den fallna kvinnan, var det hon som ansågs sprida sjukdomar, och därmed var det hon som skulle kontrolleras. Männen – prostitutionsförövarna – ansågs ju bara använda den fallna kvinnan, så männen behövde inte kolla något.

Reglementeringssystemet

Systemet gick ut på att polisen registrerade alla kvinnor som de tyckte såg ut som "fallna". Den som var registrerad måste sedan gå på kontroller till läkare flera gånger i veckan, för att se om hon var smittad. Om läkaren inte hittade nån könssjukdom fyllde han i att hon var "frisk" i hennes journal.

  Om en kvinna inte kom till kontrollen eller besiktningen, som det hette med dåtidens klarspråk, fick hon en varning, hände det flera gånger sattes hon i tvångsarbete. Om det visade sig att hon hade en könssjukdom fick hon komma till ett "kurhus", vilket kunde vara en särskild avdelning på ett vanligt sjukhus eller fattighus.

  1859 utvidgades reglementeringssystemet, så att kvinnorna inte bara kontrollerades för könssjukdomar, utan också måste följa mycket bestämda ordningsregler, som att hålla sig undan från gatorna efter kl. 23.00, inte klä sig hur som helst, inte stå stilla flera på samma plats med mera.

  Eftersom det räckte med att polisen tyckte att någon kvinna såg ut att vara "fallen", hände det förstås då och då att de tog fel, och grep någon "finare" dam. Alla kvinnor fick på så sätt lära sig att det offentliga rummet tillhörde män.

Josephine Butler

Den första kända feministen som kämpade politiskt mot mäns sexualiserade våld i prostitution var den brittiska Josephine Butler. Hon var gift med en professor i Oxford, och först engagerade hon sig för kvinnor som utnyttjades i prostitution genom att starta ett hem för sjuka kvinnor, där de också kunde få jobb med att sy och diverse annat.

Staty av Josephine Butler gjord av
vännen Alexander Munro, The Walker
Art Gallery, Liverpool.

  Men hon blev allt mer förbannad på dubbelmoralen, som förtryckte kvinnorna och ansvarsbefriade männen. Hon reste runt i Storbritannien och höll tal och föredrag offentligt, vilket upprörde många i hennes klass – att en kvinna på 1860-talet kunde resa omkring och hålla tal om "sexuella frågor" ansågs skandalöst.

  1869 startade Josephine Butler tillsammans med bland andra Elizabeth Wolstenholme och Florence Nightingale den första organisationen mot prostitution. De publicerade Ladies' Manifesto, som slog fast att lagen var diskriminerande både utifrån kön och klass, eftersom den var skapad för att försvara dubbelmoralen – och ansvarsbefria männen. De prostitutionsköpande männen kunde ju lugnt fortsätta sprida könssjukdomarna både till sina fruar och nya kvinnor i prostitutionen.

  Josephine Butler blev oerhört förföljd för sitt arbete mot prostitution. Hon hånades och förtalades i media, och mordhotades av bordellägare. Vid möten kunde hallickar kasta koskit på henne, jaga henne, krossa fönstren till lokalerna eller hota att bränna ner lokalerna om de uppläts till hennes tal.

  Men hon blev bara mer övertygad i sin kamp.

Federationen

1875 tog Butler initiativ till startandet av British, Continental and General Federation for the Abolition of Prostitution. Hon reste runt i olika länder i Europa och nationella föreningar startades på löpande band, bland annat i Sverige 1878.

Demonstration mot reglementeringssystemet i Storbritannien.

1886 avskaffades reglementeringssystemet i Storbritannien. Då satsade Josephine Butler på att få bort prostitutionen i Storbritanniens kolonier, bland annat i Indien där brittiska armén utnyttjade kvinnor i ett liknande reglementeringssystem.

  Den engelsk-australiensiska feministen och författaren Sheila Jeffreys har sagt att hon anser att Josephine Butler var en av de modigaste och mest kreativa feministerna i historien. Butler sa åt män att de måste förändra sig – helt enkelt bara sluta utnyttja kvinnor sexuellt. Detta självklara krav som dåtida feminister drev är värt att minnas nu idag, när sexualliberala män och hela regeringar runt om i världen återigen kräver en legalisering av prostitution med kontroll av kvinnorna.

Svenska Federationen

Den svenska avdelningen av Federationen, som alltså startade 1878, bestod av både radikala feminister och kvinnor som ville försvara "sedligheten". De jobbade både med praktiskt stödarbete för kvinnor i prostitution, som kombinationen arbetshem och härbärgen, och med politisk kamp för reglementeringssystemets avskaffande.

  Det faktum att de vägrade acceptera mäns "behov" av prostitution och istället krävde av män att ändra sin sexualitet retade förstås upp den tidens manschauvinister. En av de mest drivande i svenska Federationen var Ellen Bergman, vilket fick August Strindberg att skriva om henne som "den djevla maran Ellen Bergman".

  Federationen gav redan från starten ut en tidning, som hette Sedlighets-Vännen. Eftersom tidningen skrev öppet om sexualitet och prostitution fick den mycket kritik av annan media, som ansåg att den "spred osedlighet". Exempelvis skrev Aftonbladet att det att skriva om sådana saker inte bara var "olämpligt, det är mera, det är otillständigt, för att inte säga oanständigt".

  Den allmänna uppfattningen var att prostitution, könssjukdomar och sexualitet över huvud taget inte skulle få finnas med i en tidskrift som riktade sig till hemmen.

Systrar

Medlemmarna i Federationen kallade kvinnorna i prostitutionen för sina systrar. För en del var det ur välgörenhetsperspektiv, där de ville rädda "fallna" kvinnor, medan andra menade att alla kvinnor var systrar som förtrycktes i patriarkatet och att de alltså måste kämpa tillsammans för alla kvinnors rättigheter. Som Amélie Cederschiöld uttryckte det:

  Patriarkatet försökte förstås även på den tiden, precis som idag, splittra kvinnor genom uppdelningen i horor och madonnor, men dåtidens feminister gick alltså inte på de splittringsförsöken.

  1883 lämnade Federationen in en petition till Sveriges riksdag där de krävde att reglementeringssystemet skulle avskaffas. Petitionen hade undertecknats av hela
2 500 kvinnor. De ifrågasatte nyttan med reglementeringssystemet, eftersom "männen äro oförhindrade att utbreda sjukdomen", men de kopplade också tydligt ihop prostitutionen med kvinnors underordning i samhället. Till exempel skrev de att reglementeringen påverkade och kränkte alla kvinnor.

  I september 1890 arrangerade svenska Federationen en stor konferens i Stockholm för hela den internationella organisationen.

Stenhård kvinnokamp

Vid den tiden hade den svenska Federationen börjat tappa den mer feministiska inriktningen. Men det som de höll fast vid under hela sin tid var att de ställde krav på män att de måste förändra sig. Män måste ta ansvar för sin sexualitet och sluta utnyttja kvinnor.

  Och Federationen var bara en del av den dåtida feministiska kampen mot reglementeringssystemet. I stort sett alla dåtida kvinnoorganisationer jag läst om hade med kampen mot prostitution i allmänhet och mot reglementeringsystemet i synnerhet i sitt feministiska arbete.

  Till och med LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, som fokuserade på en enda fråga – kvinnans rösträtt – skrev in kampen mot reglementeringssystemet i sitt program på slutet. Dessutom skrev kvinnotidningarna regelbundet om den feministiska kampen mot reglementeringssystemet, både den svenska och den internationella kampen.

  Så bred och högt prioriterad var alltså kampen mot reglementeringssystemet bland dåtidens feminister, och så grov är därmed Nina Rungs och tidningen Historiskans historieförfalskning.

  Och det som kampen hela tiden utgick ifrån var feministernas krav på att män måste sluta utnyttja kvinnor i prostitution och helt enkelt förändra vad manlig sexualitet ansågs vara.

Feministerna fick rätt

Det var den svenska läkarkåren som mest envist genom åren höll fast vid att reglementeringssystemet skulle vara kvar. De angrep hårt alla kvinnor som kritiserade systemet; de förvrängde feministernas krav och förlöjligade dem.

  Det som ändå gjorde att kampen mot systemet slutligen lyckades var att även läkarna så småningom tvingades erkänna att feministerna hade rätt – att det inte gick att stoppa spridning av könssjukdomar genom att endast kontrollera kvinnorna. Männen kunde ju hela tiden lugnt fortsätta spridningen till sina fruar, älskarinnor och nya kvinnor i prostitutionen.

  Den första kvinnan som var utbildad till läkare i Sverige, Karolina Widerström, drev modigt detta på läkarnas egna möten. Hon var för övrigt den första som drev krav på sexualupplysning i skolorna. 1889 skrev hon "Kvinnohygien: De qvinnliga könsorganen, deras funktioner och deras vanligaste sjukdomar", som 1899 gavs ut i populärversion. Den användes i flickskolorna och trycktes i ständigt nya upplagor ända fram 1932.

Läkarna Alma Sundquist, Ada Nilsson och Karolina Widerström hörde
till de dåtida feminister som kämpade mot prostitutionen
och reglementeringssystemet.

  Karolina Widerström fick stöd av de yngre kvinnorna som blev läkare efter henne: Ada Nilsson, Alma Sundquist och Julia Kinberg, som alla var feministiska aktivister.

  Men det dröjde ända fram till 1918 innan beslutet att avskaffa systemet togs i Sverige, över trettio år efter att systemet hade tagits bort i exempelvis Storbritannien.

Glöm inte våra förmödrar

Reglementeringssystemet togs bort för att dåtidens feminister var så bestämda i sin kamp för att få bort det, och för att de fortsatte kämpa år ut och år in tills de lyckades.

  Det är därför jag blir så arg på Nina Rung, tidningen Historiskan och andra som osynliggör den kampen. Dels för att de får det att låta som om saker som gynnar kvinnor bara råkar hända, och därmed osynliggör behovet av feministisk kamp, och dels för att de osynliggör alla de kvinnor som gått före oss.

  Ibland när jag läser saker som feministerna skrev för 100 år sedan eller mer häpnar jag över hur tuffa de var, betydligt tuffare än många feminister vågar vara idag, trots att de fick ta så mycket skit för det.

  Så jag tänker att vi behöver bevara minnet av och kunskapen om deras kamp för att genom det få kraft att driva vår kamp mot prostitutionen idag.

Gerda Christenson

Not:

* Nina Rung – kriminolog som i fem år jobbade som utredare hos Stockholmspolisen, numera sedan flera år tillbaka fristående föreläsare/debattör i frågor om jämställdhet och sexuellt våld.

Hjördis Levin: Testiklarnas herravälde – Sexualmoralens historia. Akademilitteratur 1986.

Yvonne Svanström: Offentliga kvinnor – Prostitutionen i Sverige 1812-1918. Ordfront 2006.

Red. Anna Jansdotter & Yvonne Svanström: Sedligt, renligt, lagligt – Prostitutionen i Norden 1880-1940. Ordfront 2006.

Du kan också läsa mer på Kvinnofrontens särskilda webb med våra förmödrar, där vi också skriver om reglementeringssystemet.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten