Kampen mot
reglementeringssystemet
För
över hundra år sedan var massor av feminister runt om
i Europa aktiva i kamp mot den reglering av kvinnor i prostitution
som fanns då. Tack vare deras stenhårda arbete togs
systemet bort. Men idag osynliggörs deras kamp, även av
feminister. Därför behöver vi lyfta minnet av dåtidens
feministiska kamp, skriver Gerda Christenson.
Att jag skriver den här artikeln beror på
Nina
Rung*, som
hösten 2020 skrev en krönika i tidningen Historiskan
om prostitution och könssjukdomar för hundra år
sedan. I krönikan påstod hon: "Att
ta bort själva roten till att smittan spreds – nämligen
männens sexköp – verkar inte ha slagit någon."
Jag tycker att det är så sorgligt att Nina
Rung sprider en sådan extrem historieförfalskning. För
genom det stöttar hon patriarkatets totala osynliggörande
av alla dåtidens feminister, som åtminstone från
mitten av 1800-talet drev just precis det
som Nina Rung påstår att ingen ens tänkte då.
En kamp som dåtidens feminister dessutom ofta fick betala
ett högt pris för att de förde.
Kommunala
bordeller
Det var under början av 1800-talet som prostitutionen blev
allt vanligare i Europa. I takt med det spreds förstås
könssjukdomar, och på den tiden var det syfilis som var
den allvarligaste sorten.
Från södra Europa kom idéer om att
samhället borde kontrollera prostitutionen. Stockholms stad
började 1838 driva två kommunala bordeller.
Men det blev för mycket bråk kring de kommunala
bordellerna, så de lades ner redan efter några år,
medan prostitutionen på kaffehus och liknande fortsatte. Istället
infördes, efter förslag från läkare, ett så
kallat reglementeringssystem
i flera europeiska länder. Till Sverige kom det 1847.
Prostitutionen var ju en viktig smittkälla till
könssjukdomarna och prostitutionen ansågs lika med: kvinnan.
Mäns "rätt" att använda kvinnor för
sin sexualitet var självklar, medan kvinnor delades upp i fina
eller "fallna". Och eftersom prostitutionen sågs
som lika med den fallna kvinnan, var det hon som ansågs sprida
sjukdomar, och därmed var det hon som skulle kontrolleras.
Männen – prostitutionsförövarna – ansågs
ju bara använda den fallna kvinnan,
så männen behövde inte kolla något.
Reglementeringssystemet
Systemet gick ut på att polisen registrerade alla kvinnor
som de tyckte såg ut som "fallna". Den som var registrerad
måste sedan gå på kontroller till läkare
flera gånger i veckan, för att se om hon var smittad.
Om läkaren inte hittade nån könssjukdom fyllde han
i att hon var "frisk" i hennes journal.
Om en kvinna inte kom till kontrollen eller besiktningen,
som det hette med dåtidens klarspråk, fick hon en varning,
hände det flera gånger sattes hon i tvångsarbete.
Om det visade sig att hon hade en könssjukdom fick hon komma
till ett "kurhus", vilket kunde vara en särskild
avdelning på ett vanligt sjukhus eller fattighus.
1859 utvidgades reglementeringssystemet, så att
kvinnorna inte bara kontrollerades för könssjukdomar,
utan också måste följa mycket bestämda ordningsregler,
som att hålla sig undan från gatorna efter kl. 23.00,
inte klä sig hur som helst, inte stå stilla flera på
samma plats med mera.
Eftersom det räckte med att polisen tyckte att
någon kvinna såg ut att vara "fallen", hände
det förstås då och då att de tog fel, och
grep någon "finare" dam. Alla kvinnor fick på
så sätt lära sig att det offentliga rummet tillhörde
män.
Josephine
Butler
Den första kända feministen som kämpade politiskt
mot mäns sexualiserade våld i prostitution var den brittiska
Josephine
Butler. Hon var gift med en professor i Oxford, och först
engagerade hon sig för kvinnor som utnyttjades i prostitution
genom att starta ett hem för sjuka kvinnor, där de också
kunde få jobb med att sy och diverse annat.
Staty
av Josephine Butler gjord av
vännen Alexander Munro, The Walker
Art Gallery, Liverpool.
Men hon blev allt mer förbannad
på dubbelmoralen, som förtryckte kvinnorna och ansvarsbefriade
männen. Hon reste runt i Storbritannien och höll tal och
föredrag offentligt, vilket upprörde många i hennes
klass – att en kvinna på 1860-talet kunde resa omkring
och hålla tal om "sexuella frågor" ansågs
skandalöst.
1869 startade Josephine Butler tillsammans med bland
andra Elizabeth
Wolstenholme och Florence
Nightingale den första organisationen mot prostitution.
De publicerade Ladies' Manifesto, som
slog fast att lagen var diskriminerande både utifrån
kön och klass, eftersom den var skapad för att försvara
dubbelmoralen – och ansvarsbefria männen. De prostitutionsköpande
männen kunde ju lugnt fortsätta sprida könssjukdomarna
både till sina fruar och nya kvinnor i prostitutionen.
Josephine Butler blev oerhört förföljd
för sitt arbete mot prostitution. Hon hånades och förtalades
i media, och mordhotades av bordellägare. Vid möten kunde
hallickar kasta koskit på henne, jaga henne, krossa fönstren
till lokalerna eller hota att bränna ner lokalerna om de uppläts
till hennes tal.
Men hon blev bara mer övertygad i sin kamp.
Federationen
1875 tog Butler initiativ till startandet av British,
Continental and General Federation for the Abolition of Prostitution.
Hon reste runt i olika länder i Europa och nationella föreningar
startades på löpande band, bland annat i
Sverige 1878.
Demonstration mot reglementeringssystemet i Storbritannien.
1886 avskaffades reglementeringssystemet
i Storbritannien. Då satsade Josephine Butler på att
få bort prostitutionen i Storbritanniens kolonier, bland annat
i Indien där brittiska armén utnyttjade kvinnor i ett
liknande reglementeringssystem.
Den engelsk-australiensiska feministen och författaren
Sheila Jeffreys har sagt att hon
anser att Josephine Butler var en av de modigaste och mest kreativa
feministerna i historien. Butler sa åt män att de måste
förändra sig – helt enkelt
bara sluta utnyttja kvinnor sexuellt. Detta självklara
krav som dåtida feminister drev är värt att minnas
nu idag, när sexualliberala män och hela regeringar runt
om i världen återigen kräver en legalisering av
prostitution med kontroll av kvinnorna.
Svenska Federationen
Den svenska avdelningen av Federationen, som alltså startade
1878, bestod av både radikala feminister och kvinnor som ville
försvara "sedligheten". De jobbade både med
praktiskt stödarbete för kvinnor i prostitution, som
kombinationen arbetshem och härbärgen, och med politisk
kamp för reglementeringssystemets avskaffande.
Det faktum att de vägrade acceptera mäns "behov"
av prostitution och istället krävde av män att ändra
sin sexualitet retade förstås upp den tidens manschauvinister.
En av de mest drivande i svenska Federationen var Ellen
Bergman, vilket fick August Strindberg att skriva om henne som
"den djevla maran Ellen Bergman".
Federationen gav redan från starten ut en tidning,
som hette Sedlighets-Vännen.
Eftersom tidningen skrev öppet om sexualitet och prostitution
fick den mycket kritik av annan media, som ansåg att den "spred
osedlighet". Exempelvis skrev Aftonbladet att det att
skriva om sådana saker inte bara var "olämpligt,
det är mera, det är otillständigt, för att inte
säga oanständigt".
Den allmänna uppfattningen var att prostitution,
könssjukdomar och sexualitet över huvud taget inte skulle
få finnas med i en tidskrift som riktade sig till hemmen.
Systrar
Medlemmarna i Federationen kallade kvinnorna i prostitutionen för
sina systrar. För en del var det ur välgörenhetsperspektiv,
där de ville rädda "fallna" kvinnor, medan andra
menade att alla kvinnor var systrar som förtrycktes i patriarkatet
och att de alltså måste kämpa tillsammans för
alla kvinnors rättigheter. Som Amélie
Cederschiöld uttryckte det:
"Så länge tusenden och åter
tusenden af våra medsystrar äro beröfvade sin frihet
och sin menniskorätt, så länge äro också
vi förnedrade, och all den aktning, som kanske kommer en och
annan af oss till del, är utan betydelse, ty här gäller
det icke allenast den enskilda, utan hela vårt släkte."
Patriarkatet
försökte förstås även på den tiden,
precis som idag, splittra kvinnor genom uppdelningen i horor och
madonnor, men dåtidens feminister gick alltså inte på
de splittringsförsöken.
1883 lämnade Federationen in en petition till Sveriges
riksdag där de krävde att reglementeringssystemet skulle
avskaffas. Petitionen hade undertecknats av hela
2 500 kvinnor. De ifrågasatte nyttan med reglementeringssystemet,
eftersom "männen äro oförhindrade
att utbreda sjukdomen", men de kopplade också
tydligt ihop prostitutionen med kvinnors underordning i samhället.
Till exempel skrev de att reglementeringen påverkade och kränkte
alla kvinnor.
I september 1890 arrangerade svenska Federationen en
stor konferens i Stockholm för hela den internationella organisationen.
Stenhård kvinnokamp
Vid den tiden hade den svenska Federationen börjat tappa den
mer feministiska inriktningen. Men det som de höll fast vid
under hela sin tid var att de ställde krav på män
att de måste förändra sig. Män måste
ta ansvar för sin sexualitet och sluta utnyttja kvinnor.
Och Federationen var bara en del av den dåtida
feministiska kampen mot reglementeringssystemet. I stort sett alla
dåtida kvinnoorganisationer jag läst om hade med kampen
mot prostitution i allmänhet och mot reglementeringsystemet
i synnerhet i sitt feministiska arbete.
Till och med LKPR,
Landsföreningen för kvinnans politiska
rösträtt, som fokuserade på en enda fråga
– kvinnans rösträtt – skrev in kampen mot
reglementeringssystemet i sitt program på slutet. Dessutom
skrev kvinnotidningarna regelbundet om den feministiska kampen mot
reglementeringssystemet, både den svenska och den internationella
kampen.
Så bred och högt prioriterad var alltså
kampen mot reglementeringssystemet bland dåtidens feminister,
och så grov är därmed Nina Rungs och tidningen Historiskans
historieförfalskning.
Och det som kampen hela tiden utgick ifrån var
feministernas krav på att män
måste sluta utnyttja kvinnor i prostitution och helt enkelt
förändra vad manlig sexualitet ansågs vara.
Feministerna fick rätt
Det var den svenska läkarkåren som mest envist genom
åren höll fast vid att reglementeringssystemet skulle
vara kvar. De angrep hårt alla kvinnor som kritiserade systemet;
de förvrängde feministernas krav och förlöjligade
dem.
Det som ändå gjorde att kampen mot systemet
slutligen lyckades var att även läkarna så småningom
tvingades erkänna att feministerna hade rätt – att
det inte gick att stoppa spridning av könssjukdomar genom att
endast kontrollera kvinnorna. Männen kunde ju hela tiden lugnt
fortsätta spridningen till sina fruar, älskarinnor och
nya kvinnor i prostitutionen.
Den första kvinnan som var utbildad till läkare
i Sverige, Karolina
Widerström, drev modigt detta på läkarnas egna
möten. Hon var för övrigt den första som drev
krav på sexualupplysning i skolorna. 1889 skrev hon "Kvinnohygien:
De qvinnliga könsorganen, deras funktioner och deras vanligaste
sjukdomar", som 1899 gavs ut i populärversion.
Den användes i flickskolorna och trycktes i ständigt nya
upplagor ända fram 1932.
Läkarna Alma Sundquist, Ada Nilsson och Karolina Widerström
hörde
till de dåtida feminister som kämpade mot prostitutionen
och reglementeringssystemet.
Karolina Widerström fick stöd
av de yngre kvinnorna som blev läkare efter henne:
Ada Nilsson, Alma Sundquist och
Julia Kinberg, som alla var feministiska
aktivister.
Men det dröjde ända fram till 1918 innan beslutet
att avskaffa systemet togs i Sverige, över trettio år
efter att systemet hade tagits bort i exempelvis Storbritannien.
Glöm inte våra förmödrar
Reglementeringssystemet togs bort för att dåtidens feminister
var så bestämda i sin kamp för att få bort
det, och för att de fortsatte kämpa år ut och år
in tills de lyckades.
Det är därför jag blir så arg på
Nina Rung, tidningen Historiskan och andra som osynliggör den
kampen. Dels för att de får det att låta som om
saker som gynnar kvinnor bara råkar hända, och därmed
osynliggör behovet av feministisk kamp,
och dels för att de osynliggör alla de kvinnor som gått
före oss.
Ibland när jag läser saker som feministerna
skrev för 100 år sedan eller mer häpnar jag över
hur tuffa de var, betydligt tuffare än många feminister
vågar vara idag, trots att de fick ta så mycket skit
för det.
Så jag tänker att vi behöver bevara
minnet av och kunskapen om deras kamp för att genom det få
kraft att driva vår kamp mot prostitutionen idag.
Gerda Christenson
Not:
* Nina
Rung –
kriminolog som i fem år jobbade som utredare hos Stockholmspolisen,
numera sedan flera år tillbaka fristående föreläsare/debattör
i frågor om jämställdhet och sexuellt våld.
Hjördis Levin: Testiklarnas herravälde
– Sexualmoralens historia. Akademilitteratur 1986.
Yvonne Svanström: Offentliga kvinnor
– Prostitutionen i Sverige 1812-1918. Ordfront 2006.
Red. Anna Jansdotter & Yvonne Svanström: Sedligt,
renligt, lagligt – Prostitutionen i Norden 1880-1940.
Ordfront 2006.
Du kan också läsa mer på Kvinnofrontens särskilda
webb med våra förmödrar, där vi också
skriver om reglementeringssystemet.
|