«  Till förra sidan

Nannie Helen Burroughs med flera. Foto: Library of Congress.

Den tidiga rösträttsrörelsen i USA startade som en del av abolitionismen*, alltså rörelsen mot slaveriet. Att kämpa för svartas rättigheter och kvinnors rättigheter var för dåtida rösträttskvinnor till stor del samma kamp. Idén om att starta en rörelse för kvinnors rösträtt fick Lucretia Mott och Elizabeth Cady Stanton på World Anti-Slavery Convention i London 1840.

  Den dåtida rösträttsrörelsen samlade därmed både vita rösträttskvinnor som Mott och Cady Stanton, och svarta rösträttskvinnor, som Harriet Tubman, Sojourner Truth och Harriet Forten Purvis, och även en del ledande svarta män, som Frederick Douglass. Av de tidigaste rösträttskvinnorna var många även medlemmar i den underjordiska järnvägen, som hjälpte slavar att fly via säkra hus. Den första amerikanska organisationen för kvinnors rösträtt, AERA, American Equal Rights Association, drev krav på federal, universiell rösträtt, alltså för alla medborgare oavsett hudfärg, kön eller inkomst, och i alla stater samtidigt.

  Denna bakgrund gjorde att öppen rasism var ovanlig och mötte starkt motstånd, även om mer dold och vardaglig rasism självklart fanns. Ett exempel på sådan mer ovanlig och öppen rasism kom vid ett tillfälle obegripligt nog från två av de mycket drivande i abolitioniströrelsen, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton. (Läs mer genom att klicka på AERA här ovanför.)

  AERA splittrades tidigt i två nya organisationer, AWSA, American Woman Suffrage Association, och NWSA, National Woman Suffrage Association. Tjugo år senare, 1890, gick organisationerna ihop igen i NAWSA, National American Woman Suffrage Association.

  Under åren hade rösträttsrörelsen blivit alltmer inriktad på vita kvinnor, och rasismen ökade. En del lokala grupper av NAWSA, framför allt i sydstaterna, uteslöt helt svarta kvinnor, även om detta inte hade stöd av NAWSA centralt. Många av de mest drivande av de svarta rösträttskvinnorna, som Harriet Tubman, Mary Church Terrell och Ida B. Wells, gick istället samman i en egen organisation 1896: NACW, National Association of Colored Women.

Vid början av 1900-talet hade många av de tidiga och radikalare rösträttskvinnorna i USA dött, och mer konservativa kvinnor hade tagit ledningen i NAWSA. Till skillnad från den tidiga rösträttsrörelsen drev NAWSA dessutom strategin att kräva rösträtt bitvis – stat för stat.

Inez Milholland red på en vit häst längst fram
    under den första rösträttsparaden 1913.

  Många av de nya unga rösträttskvinnorna i början av 1900-talet, de som sedan skulle bilda NWP, National Woman's Party, ville återgå till att kräva federal rösträtt. Men samtidigt hade de kommit allt längre bort från att kampen skulle vara anti-rasistisk. Det blev särskilt tydligt när NAWSA skulle arrangera en stor parad i Washington dagen innan president Woodrow Wilson skulle tillsättas i mars 1913. Paraden blev en stor succé för rösträttskampen, med tusentals deltagare, under Alice Pauls ledning.

  Men paraden blev också en demonstration i rasism. Vita kvinnor från sydstaterna hade krävt att svarta kvinnor inte skulle få gå i paraden, och det tänkte Alice Paul gå med på. Hon sa att det skulle vara en helvit parad eller ingen alls, det skulle vara "en ren rösträttdemonstration helt utan att kompliceras av andra problem, som rasfrågor".

  När hon fick kritik för sina rasistiska uttalanden svarade Alice Paul: "Om vi vinner rösträtten kommer det öka svarta kvinnors status". Hon fortsatte alltså ett extremt framhävande av vita som en elit och osynliggörande av svarta rösträttskvinnor och deras arbete, både de som var aktiva då och de som under 1800-talet gått före i kampen.

  Efter påtryckningar ändrade arrangören NAWSA det så, att svarta kvinnor skulle "få" vara med i paraden, men NAWSA gav dubbla budskap om ifall svarta kvinnor bara skulle få vara med i en separat del av tåget eller om de kunde gå var som helst. Framstående och ledande svarta rösträttskvinnor, som Ida B. Wells, fick höra att hon inte fick gå med andra kvinnor från sin ort, hon måste gå i en särskild del av paraden, där svarta kunde hållas. Hon vägrade.

  Mary Church Terrell, Ida B. Wells och andra ledande svarta rösträttskvinnor accepterade förstås inte denna grova rasism från NAWSA:s sida eller Alice Pauls rasistiska uttalanden. Den rasism som paraden demonstrerat blev något som fortsatte att splittra den amerikanska kampen för kvinnors rösträtt, även om samarbetet ändå fortgick i olika sammanhang.

  Rösträttskvinnor i ursprungsbefolkningen, som exempelvis Marie Louise Bottineau Baldwin och Zitkala-Ša, valde ofta att jobba för universell rösträtt inom urfolkens organisationer, som SAI, Society of American Indians, och samtidigt ibland samarbeta med vita kvinnors rösträttsorganisationer.

När rösträtt för kvinnor väl infördes 1920 var det med begränsningar av krav på skattskyldighet och läskunnighetstest som förstås slog hårdast mot den icke-vita befolkningen. Och de flesta i ursprungsbefolkningen räknades inte som medborgare i USA förrän Indian Citizenship Act infördes.

  Stora grupper av kvinnor var därför fortsatt utestängda från att rösta i USA. Först 1965 antog den amerikanska kongressen den historiska Voting Rights Act, som tog bort hindren för många icke-vita medborgare att rösta.

President Lyndon Johnson hälsar på medborgarrättsrörelsens ledare
Dr. Martin Luther King Jr i samband med undertecknandet av
Voting Rights Act 1965. Foto: Yoichi Okamoto.