«  Stark organisatör av arbetarkvinnor

Augusta Eleonora Carlsson föddes den 1 januari 1860 i Stockholm. I familjen fanns sex barn, tre döttrar och tre söner. Pappan var eldare vid badhuset. Men när Elin, som hon kallades, var fjorton år dog pappan. Elin måste ta hand om småsyskonen samtidigt som hon hjälpte till med försörjningen genom hemsömnad.

  I samma hus bodde tunnbindaren Jöns M Engström, kallad John. De gifte sig när Elin var 18 år. John var socialist och drömde om att alla arbetare skulle organisera sig. Han var initiativtagare till Tunnbindarnas fackförening 1885, och han gick med i Socialdemokratiska föreningen i Stockholm när den bildades. Elin blev snabbt lika engagerad där som John, men hon var en av få kvinnor som deltog då.

Elin i 18-årsåldern.

  Föreningen brukade ses på ett kafé, där kaféägaren Olle var medlem i föreningen, och under kvällarna på kaféet diskuterade de hur de skulle organisera ett nationellt parti. Det tog några år, men 1889 startade de Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, och John valdes in i ledningen. Men då var han redan sjuk i tuberkulos och till Elins stora sorg dog han samma år.

Elin blev änka med sex barn varav det yngsta bara var två månader. Hon hade börjat jobba på föreningens tidning Social-Demokraten några år tidigare, först som obetald städerska, sedan som kontorist och alltiallo. Men det fanns få så kallade barnkrubbor, som kunde ta hand om barnen, och de kostade för mycket. Elin hankade sig fram med hjälp av sin syster Mathilda och av barnen, samt tack vare insamlingar från socialdemokraternas tidningar och Tunnbindarnas fackförening.

  Sömnaden blev också en viktig inkomst. Elin hade redan tidigare sytt röda fanor till olika fackföreningar och det var ett arbete som kunde göras hemifrån, så det fortsatte hon med. Ändå gick det inte ihop, så en period måste hon lämna bort några av barnen.

Elin Engström måste ha varit en stark människa, för hon drabbades av flera bakslag och dödsfall efter varandra. Men hennes lilla familj höll ihop, för barnen kom tillbaka när de kunde, och när de blev större bidrog de till försörjningen. Kanske var det också Elins dröm om ett annat samhälle som fick henne att orka. För Elin fortsatte kämpa för arbetarklassens organisering, framför allt arbetarkvinnornas.

  1892 var Elin en av initiativtagarna till SAKK, Stockholms allmänna kvinnoklubb, där hon blev medlem nr 1. I omgångar satt hon också i styrelsen för klubben, och en period var hon sekreterare. När de drev olika projekt gick hon ofta in i kommittérna som drev projekten. Och det var förstås hon som sydde klubbens fana.

1901 blev Elin Engström chef för Social-Demokratens prenumerationskontor i
det då nyinvigda Folkets Hus på Barnhusgatan 14. Bilden är från 1908.
Foto: Arbetarrörelsens arkiv.

1902 var Elin en av initiativtagarna till Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Stockholm, det som året därpå skulle bli LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, när flera lokala föreningar gick samman nationellt.

  I Kvinnoklubben var meningarna delade, eftersom det innebar ett samarbete med både liberaler och högerkvinnor, och LKPR krävde rösträtt för kvinnor på samma villkor som män, det vill säga endast för rika. Men Elin drev att alla krafter som drog åt samma håll borde samarbeta, därför undertecknade hon uppropet om att starta rösträttsföreningen.

  Vid den tiden Elin också engagerat sig i Kommittén för den kvinnliga agitationen, för att få fler arbetarkvinnor att engagera sig fackligt och politiskt. Dessutom var hon med i flera andra kvinnogrupper, och engagerade sig för fred.

  1907 startades Kvinnokongressen, där de socialdemokratiska kvinnoklubbarna från landet samlades, och Elin var med redan i förberedelserarbetet. Fram till att kvinnoförbundet bildades 1920 leddes arbetet mellan kongresserna av en centralstyrelse, och där ingick Elin 1908-1914.

  Elin Engström deltog också i flera kommunala och politiska uppdrag, som ledamot av den kommunala pensionsnämnden, den kommunala hyresnämnden och i utredningen om översyn av giftermålsbalken.

organisation och samarbete var Elins styrkor, och hon samarbetade även med borgerliga kvinnor. Ännu ett exempel på det är nätverket Tolfterna, där Elin också blev vän med Ellen Key och bjöds in att bli styrelsemedlem i Keys "Strands vilohem för arbetande kvinnor".

  Det har sagts om Elin Engström att hon var en kvinna som inte krävde att ta plats, vilket gjort att hon mer sällan har blivit ihågkommen, till skillnad från de som varit agitatorer eller skribenter. Men hon var starkt drivande för det hon trodde på, och hon spelade stor roll för organiserandet av arbetarkvinnor. Av medarbetare har hon beskrivits som vänlig, hjälpsam, pålitlig, och samtidigt ovanligt klok, tolerant och medmänsklig. Sina nära vänner hade hon i kvinnoarbetet: Anna Sterky, Anna Johansson-Visborg och Maria Sandel.

  1935 gick Elin Engström i pension efter 48 år på tidningen. Då fyllde hon 75 år. Hon intervjuades sedan flera gånger genom åren när hon fyllde jämnt, sista gången på sin 95-årsdag, och kunde då berätta om sina minnen från ett långt liv av politisk kamp för arbetarkvinnor.

  Elin Engström dog den 1 september 1957, 97 år gammal.

När Stockholms Allmänna Kvinnoklubbs 50-årsjubileum firades 9 maj 1942
fanns pionjärerna Elin Engström, Alma Tengdahl, Amanda Horney och
Matilda Andersson på plats och delade med sig av minnen.

Anne-Marie Lindgren & Marika Lindgren Åsbrink: Systrar kamrater! Arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer.