«  Tillbaka

Ellen Key håller tal vid segermöte på Musikaliska akademien när kvinnors
politiska rösträtt var genomförd. Foto: Nordiska museet.

Det började med att flera lokala organisationer för kvinnors rösträtt startade på olika håll i Sverige 1902. Året efter gick de ihop i en gemensam landsförening: Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR).

  Året efter det, 1904, bildades en paraplyorganisation för den internationella rösträttsrörelsen – IWSA, International Woman Suffrage Alliance – och LKPR gick med i den.

  De som tog initiativ till bildandet av LKPR hade alla olika politisk uppfattning, från socialdemokrati till höger. LKPR var alltså formellt politisk obunden. Men i praktiken var den mer borgerlig, eftersom den krävde rösträtt för kvinnor på samma villkor som män.

Arbetarkvinnor i kläm

Vid den tiden utgick rösträtten från hur mycket pengar någon hade, så det var få arbetare som hade rösträtt. Arbetarkvinnor hamnade på det sättet i en mellanställning. Arbetarmännen krävde "allmän" rösträtt – men det "allmänna" gällde endast alla män.
Och LKPR nöjde sig alltså med att kräva rösträtt för kvinnor på samma villkor som män, det vill säga inte för alla.

Kvinnor i den socialdemokratiska kvinnoklubben i Frånö syr ett rösträttsstandar: Vi fordra medborgarrätt.

  Många kvinnor som egentligen ville ha rösträtt för alla (alltså: allmän rösträtt för både kvinnor och män) anslöt sig ändå till LKPR, och när organisationen var som störst hade den 17 000 medlemmar och omkring 240 lokalavdelningar över hela landet.

Laglydiga

Idag tänker nog de flesta på kvinnors rösträttskamp utifrån de militanta brittiska suffragetterna i WSPU, som använde sig av alla möjliga olagliga metoder i kampen. Men i själva verket var WSPU bara en liten del av rösträttsrörelsen i Storbritannien. Och det var bara några enstaka kvinnor i LKPR här i Sverige som sympatiserade med WSPU då.

  För LKPR handlade det också om att vädja till männen om att göra det rätta. Sverige var ju sist av de nordiska länderna att införa rösträtt för kvinnor. Kampen handlade därför mest om när även männen i Sverige skulle ge med sig. På motsvarande sätt handlade motståndet från männen bland socialdemokrater och liberaler mest om att kvinnorna skulle ge sig till tåls lite till, sen skulle de få sin rösträtt. Det var endast högerpartiet som var helt emot rösträtt för kvinnor.

  De metoder LKPR främst använde sig av var möten, politikeruppvaktningar, konferenser, utbildning, folkupplysning, maskerader och skådespel. De gav – förutom småskrifter och annat folkbildningsmaterial – också ut vykort, reklamblad och reklamknappar (märken och nålar).

  Precis som sina engelska systrar sydde de banderoller och sålde "Rösträtts-spelet" och liknande. Och de hade sin egen färg, som var gul, ibland en dov gul som gick mot brun-orange.

LKPR-möte hos Gerda Hellberg utanför Karlstad 1907. Från vänster: Augusta
Tonning, Sigrid Kruse, Gerda Hellberg, Gulli Petrini, Emmy Welin, Ottilia Marin, Anna
Wretman Lindström, Frigga Carlberg, Hilma Söderberg-Böving & Vienna Mesterton.

1908 ändrade LKPR sina stadgar, så att de inte bara krävde rösträtt, utan också valbarhet. Kvinnorna ville bli medborgare och ha del av makten.

  1911 arrangerade LKPR den 6:e Internationella rösträttskongressen i Stockholm för IWSA. Kongressen pågick under sex dagar. Från Sverige talade bland annat flera av dåtidens internationellt kända svenska kvinnor, som Selma Lagerlöf och Ellen Key.

  Året därpå, 1912, gav LKPR ut det första numret av sin tidning Rösträtt för kvinnor, som de gav ut ända tills rösträtten infördes.

Allt fler män ställde sig också bakom kravet på rösträtt även för kvinnor. Både Socialdemokraterna och Liberalerna lade fram motioner om rösträtt för kvinnor. De fick igenom motioner i andra kammaren, men de stoppades hela tiden i första kammaren, där högern hade majoritet. Läs om rikdagens 2-kammarsystem HÄR. Bilden till vänster: Den enda demonstration för kvinnors politiska rösträtt som LKPR genomförde var i Göteborg 1918. Direkt efter fanbärarna går Gulli Petrini och Frigga Carlberg.

  Till och med när kungen 1912 la ett eget förslag om att kvinnor skulle få rösträtt på samma villkor som män stoppades det av högern, som bestämt var emot all rösträtt för kvinnor.

  1913 startade LKPR en landsomfattande namninsamling för kvinnors politiska rösträtt. De lyckades samla in 351 454 namn, vilket var enormt för den tiden.

Bilden: Elin Wägner med alla pärmar med namnunderskrifter.

Tillfälligt krigsuppehåll

Trots att Sverige inte deltog i första världskriget reagerade LKPR precis som stora delar av rösträttsrörelsen i exempelvis England när kriget bröt ut: de pausade delvis kampen.

  Flera svenska kvinnoorganisationer startade istället en omfattande hjälpverksamhet under namnet Kvinnornas Uppbåd. De såg till att kvinnor kunde gå in och jobba istället för de män som var inkallade till svenska försvaret, de försökte förmedla mat till de fattigaste familjerna, de samlade in pengar och kläder.

  Det var tydligt att kvinnorna hade börjat tröttna. Och de började tröttna på mer än att inte ha rösträtt. LKPR tog 1918 också in kravet på att reglementeringssystemet för prostitution måste bort.

Segern kommer

Under de sista åren av första världskriget var stämningen bland arbetarklassen direkt revolutionär i många europeiska länder, även Sverige, med bröduppror och protester. Då tog riksdagen det första beslutet om allmän* rösträtt även för kvinnor. När den infördes var det som en ändring i grundlagen, där ordet "man" ersattes med "man och kvinna".

  Eftersom det var en grundlagsändring krävdes två riksdagsbeslut. Det första beslutet togs 1919 och det andra 1921, samma år som kvinnor för första gången röstade.

Advokaten Eva Andén och de andra kvinnorna på hennes advokatbyrå
på väg att rösta för första gången, söndagen den 16 september 1921.

LKPR hade en väldigt stor betydelse för kvinnor, inte bara för själva rösträttsrörelsen. För första gången hade kvinnor byggt en verklig massrörelse för kvinnor, och en rörelse som precis som andra folkrörelser skolade sina medlemmar. De ordnade möten, föreläsningar, namninsamlingar och studiecirklar. De gav ut broschyrer, småskrifter och böcker om allt möjligt kring medborgarskap. De tränade mötesteknik och diskuterade hur stat och kommun fungerade. Massor av kvinnor lärde sig att driva kamp.

  Lydia Wahlström, som själv var drivande i LKPR, har skrivit att LKPR:s folkbildningsarbete för att förbereda kvinnor för den kommande rösträtten var ovanligt starkt jämfört med andra länder. Idag känner många till folkbildningen som senare ordnades via den Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad, men få känner till hur mycket LKPR redan tidigare jobbade med med just sådan utbildning av kvinnor.

  När kvinnor 1921 för första gången röstade i riksdagsval i Sverige las LKPR formellt ner.

* Det kallades "allmän" rösträtt, men gällde då exempelvis inte någon som "försörjdes av fattigvården" (vilket motsvarar att få dagens försörjningsstöd, som tidigare hette "socialbidrag"), satt i fängelse eller var omyndigförklarad.

När kvinnor fick rösträtt i olika länder i världen kan du läsa om HÄR (på engelska).