«  Den första kvinnan som blev minister i Storbritannien

Margaret Grace Bondfield föddes den 17 mars 1873 i staden Chard i Somerset i Storbritannien. Hon var det tionde av elva barn till en politiskt aktiv spetsmakare. Men när Maggie, som hon kallades, var nyfödd förlorade pappan jobbet, och under Maggies uppväxt hankade sig familjen fram under ständigt hot om att bli placerade på fattighus.

  Föräldrarna försökte peppa alla sina barn att alltid kämpa för rättvisa, och Maggie var en smart unge. Hon gick i den lokala skolan och 13 år gammal fick hon bli hjälplärare. 1887 flyttade hon för att som 14-åring börja som lärling i en textil- och broderiaffär. Där var arbetsförhållandena var tuffa, hon måste jobba uppåt 100 timmar i veckan, 51 veckor om året, men hon trivdes ändå. Hon lärde känna en rik kund, läkaren Louisa Martindale, som drev kvinnors rösträtt och som lånade ut böcker till Margaret, som läste allt hon kom över.

Fackföreningskampen

När hon var 21 år flyttade Margaret till sin bror i London och började jobba i butiker där. Genom att hennes bror var fackligt aktiv fick hon nya kontakter. Hon gick med i NAUSAWC, National Amalgamated Union of Shop Assistants, Warehousemen and Clerks, som var en av alla fackföreningar som startats efter uppståndelsen med den stora strejken bland tändsticksarbeterskorna på Bryant and May 1888. Lite senare gick Margaret också med i ILP, Independent Labour Party.

  1896 började Margaret skriva om sina arbetserfarenheter i under namnet Grace Dare tidningarna The Shop Assistant och Daily Chronicle. Det verkar ha varit en slags "under cover"-journalistik i stil med Nellie Bly i USA och Ester Blenda Nordström i Sverige.

  Vid den tiden började Margaret Bondfield jobba fackligt på heltid. Hon har skrivit att hon "hade ingen kallelse för äktenskap eller moderskap, men en lust att tjäna unionen" – hennes kärlek var till kamratskapet.

I jobbet ingick att resa land och rike runt och arrangera fackmöten. 1902 träffade hon en annan fackföreningskämpe, Mary Macarthur, som Margaret blev väldigt nära vän med. Mary var heterosexuell, men enligt flera historiker var Mary ändå romantiken i Margarets liv. De bodde ihop i en period när Mary flyttade till London, de jobbade i WTUL, Women's Trade Union League, tillsammans och de samarbetade i nästan allt de gjorde.

  De som beskrivit Margaret vid den tiden har sagt att hon var en väldigt inspirerande talare med stark och övertygande röst. Hon hade ett livligt, raskt och effektivt sätt samt ett ovanligt gott självförtroende. Och det sägs att det var det sista som gjorde att hon kunde ta sig fram i en mansdominerad värld.

Margaret Bondfield håller appelltal. Bakom henne syns Emmeline Pankhurst.

Kvinnors rösträtt

Från 1904 blev Margaret Bondfield aktiv i kampen för kvinnors rösträtt. Men hon var emot att de stora rösträttsorganisationer som fanns då endast krävde rösträtt på samma villkor som för män, det vill säga endast för rika. Lycka till med kampen, sa hon till dem, men "kom inte och säg till mig att ni jobbar för min klass". Istället gick hon med i ASS, Adult Suffrage Society, som krävde rösträtt för alla oavsett inkomst. 1906 blev hon ordförande för ASS, och några år senare reste hon på rösträttsturné i USA tillsammans med Maud Ward som representanter för PSF, som ASS vid den tiden bytt namn till.

  1906 var ett intensivt år för Margaret Bondfield. Förutom ordförandeskapet i ASS hjälpte hon Mary Macarthur att starta NFWW, National Federation of Women Workers, den första paraplyorganisationen för brittiska kvinnofackföreningar. Dessutom var hon med och bildade WLL, Women's Labour League, som jobbade på att få in fler arbetarkvinnor i ILP och senare i parlamentet.

  Margaret Bondfield jobbade för arbetarkvinnors rättigheter på massor av sätt och i flera organisationer samtidigt. 1908 började hon också jobba för NUGWM, National Union of General and Municipal Workers. Samtidigt jobbade hon för WCG, Women's Co-operative Guild, med moderskaps- och barnrättigheter, inklusive statligt stöd till mödrar. 1910 blev hon ordförande i WIC, Women's International Council of Socialist and Labour Organisations, där hon jobbade med frågor som spädbarnsdöd, barns välfärd och minimilöner.

  Under kriget jobbade Margaret Bondfield med fredsarbete, och hon reste till de socialistiska kvinnornas konferens om fred, som leddes av Clara Zetkin, i Bern i Schweiz 1915. Hon gick också med i WILPF, Women's International League for Peace and Freedom, och dessutom var hon med i Women's Peace Council.

Margaret Bondfield håller ett tal för att folk ska skriva på WILPF:s
nedrustningsresolution.

Den första kvinnan

1918 valdes Margaret Bondfield som första kvinna in i ledning för TUC, Trade Union Congress, en paraplyorganisation för olika fackförbund som närmast kan liknas vid svenska LO. Fem år senare valdes hon som första kvinna till ordförande för TUC. Men det var en post hon inte hann ha länge. I slutet av 1923 var Margaret Bondfield istället en av de tre första brittiska arbetarkvinnorna som valdes in i parlamentet.

  Efter att rösträtt för alla kvinnor införts 1928, och Labour kom till makten igen, utsågs Margaret Bondfield 1929 till arbetsmarknadsminister, den första kvinnan i Storbritannien i en regering. Men detta var mitt en stor ekonomisk nedgång, och under tiden som minister ställde Margaret Bondfield upp på flera förslag om att minska ersättningen till arbetslösa och liknande, vilket fick hennes gamla fackliga rörelse att bli arg på henne. Samtidigt tyckte företagarna att hon var för arbetarvänlig. Hon omvaldes inte.

Labourregeringen 1929: gubbar, gubbar, gubbar... och så Margaret Bondfield.

  Istället återvände Margaret Bondfield till att arbeta för NUGWM fram till 1938, då hon gick i pension. Hon reste på turnéer och höll föreläsningar runt om i USA, Mexiko och Kanada.

Som pensionär startade Margaret WGPW, Women's Group on Public Welfare. Under andra världskriget gjorde de en studie som låg till grund för förbättringar efter krigsslutet, med minimilöner, barnbidrag, daghemsutbyggnad och nationell hälsovård.

  1948 gav hon ut sin självbiografi, A Life's Work. Hon startade också Mary Macarthur Home i Poulton-le-Fylde nära Blackpool, där lågavlönade kvinnor kunde få semester delvis bekostad av stiftelsen.

  Margaret Bondfield fortsatte vara politiskt aktiv i hela sitt liv. Hon var aktiv i så många olika föreningar, och det är svårt att förstå hur hon hann med allt hon gjorde, men kampen var hela tiden det viktigaste för henne.

  I slutet av sitt liv flyttade Margaret Bondfield till ett vårdhem i Surrey, där hon dog den 16 juni 1953, 80 år gammal.

Det finns gator, hus och bussar i Storbritannien som fått namn efter Margaret Bondfield.

När Margaret Bondfield valdes till ordförande för TUC skrev den svenska tidningen Morgonbris nr 11/1923 om henne.

British Pathé har en stumfilm om Margaret Bondfield när hon hyllas av folk som deras invalda representant 1926.