Nummer 3/2022

Kan vi lära av historien?
Om kvinnors kamp mot krig
och fascism på 1930-talet

et är lätt att bli uppgiven inför den verklighet vi lever i idag, när utvecklingen i samhället allt mer börjar likna 1930-tal. Men de enda som tjänar på att vi blir uppgivna är de som vill oss illa. Så då är ett bra tips att kolla vad våra förmödrar gjorde i motsvarande situation!

  Problemet är att vi fått lära oss mer om allt elände som historiens makthavare genomförde, än om feministers motstånd. Det får vi ta reda på själva. Hur resonerade exempelvis feministerna i Europa på 1930-talet? Vad gjorde de?

  Jo, de gjorde det starkaste vi har att ta till mot förtrycket: de organiserade sig.

Samma mönster

Nu är inte detsamma som då, men det går att se likheter. Det började likadant. I den offentliga debatten började konservativa män ifrågasätta vart samhället var på väg – med uttryck som "könsförvirring" och "feminisering", och påpekanden om att feminismen gått för långt. Nästa steg var betoning av kvinnans roll som barnaföderska – inte som yrkesarbetande – med medföljande begränsningar av aborträtt, preventivmedel och sexualupplysning. När sedan dessa rörelser kom till makten i ett land blev de snart tydligare med vad de ville.

  När nazisterna valts in i riksdagen i Tyskland förbjöd de först marxistiska och socialistiska kvinnoorganisationer. Övriga kvinnoorganisationer skulle styras genom regler direkt underställda Joseph Goebbels, riksminister för folkupplysning och propaganda.

  Hellre än att förvandlas till ett alibi för nazisterna valde då den största kvinnoorganisationen, BDF, Bund Deutscher Frauenverein, att istället "frivilligt" lägga ner sin verksamhet 1933. Det blev symbolen för början till slutet för den tyska kvinnorörelsen.

  De kända tyska feministerna Anita Augspurg och Lida Gustava Heymann hade försökt få Adolf Hitler utvisad till Österrike, där han var född, redan vid hans misslyckade kuppförsök i München 1923. Lyckligtvis var de utomlands när nazisterna kom till makten 1933, vilket räddade deras liv. Men nazisterna konfiskerade deras hem och allt som fanns där, inklusive alla deras papper och historiska dokument, som förstördes. Feministerna skulle utplånas, vilket också har gjort det svårt för nutida historiker, när så mycket historiskt material är borta för alltid.

  I Italien valde Benito Mussolini att inte genast förbjuda kvinnoorganisationerna när han tog makten 1922, istället motarbetades feministerna på andra sätt innan deras organisationer krossades under 1930-talet. Men preventivmedel och annan födelsekontroll förbjöd fascisterna redan 1926.

  Med tiden blev många ledande feminister i dessa länder antingen mördade eller tvingades i landsflykt.

Motståndet vaknar

Dåtida feminister i Europa såg tidigt hotet från högerextremister och fascister.

  I Sverige sprids numera en myt om att ingen visste vad som hände i Tyskland förrän i slutet av andra världskriget, men det är inte sant. Det är nog mest ett försök att skylla ifrån sig. Vi idag kan ju se vad Sverigedemokraterna vill, så självklart såg folk då också – om de ville se. Den som exempelvis läser gamla feministiska tidningar från 1920- och 1930-talen kan se att de var väl medvetna om vad nazismen innebar.

  Det gäller också konstnärer. Vera Nilsson hörde till de kända svenska konstnärer som samma år som Hitler tog makten i Tyskland skapade mappen Humanitet, med grafiska blad om nazismens hot mot demokratin 1., och 1934 tidningen Mänsklighet. Redan vid den tiden hade ju nazisterna först upphävt yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet i Tyskland, så förbjudit alla andra partier, och startat de första koncentrationslägren (även om de då ännu inte var förintelseläger).

Feministers fredskamp

Efter kvinnornas stora internationella fredskongress i Haag 1915, mitt under första världskriget, hade feminister i olika länder skapat ett samarbete via WILPF, Women's International League for Peace and Freedom. Feministernas fredsarbete utgick då i första hand från pacifism, de ville motverka krig och bygga förhandlingsalternativ för att säkra en varaktig fred. Men i takt med att fascismen växte fram i Europa insåg allt fler att det behövdes ett mer direkt motstånd mot fascismen för att freden skulle kunna bevaras.

  Därför skrev bland andra flera ledande kvinnor i WILPF ett upprop till världens alla kvinnor 1933, om att samlas till en kvinnornas världkongress mot krig och fascism. Från Sverige stod socialdemokraten Anna Lindhagen och liberalen Elin Wägner bland undertecknarna.

  Gensvaret var omedelbart. Tidningen Morgonbris skrev:

  I de enskilda länderna bildades nationella kommittéer, så även i Sverige, med Anna Lindhagen, Elin Wägner och Naima Sahlbom, som alla var kända feminister i fredsrörelsen. Från Storbritannien deltog välkända gamla rösträttskvinnor som Sylvia Pankhurst och Charlotte Despard. Från Spanien deltog exempelvis Dolores Ibárruri och från USA deltog Clara Lemlich Shavelson. Vill du veta vilka de kvinnorna var, så kan du klicka på namnen och läsa mer om dem på Kvinnofrontens förmödrawebb!

Pariskongressen

I augusti 1934 höll de så sin första världskongress i Paris, där 1100 kvinnor från kvinnoorganisationer, fredsorganisationer, religiösa sammanslutningar, födelsekontrollföreningar med mera i 35 länder deltog. 3. Där och då startade deltagarna en världskvinno-organisation mot krig och fascism: CMF, Comité mondial des femmes contre la guerre et le fascisme. På engelska Women's World Committee against War and Fascism.

Banderoll längs med balkongen på samlingssalen vid Paris-kongressen 1934.

  Det som CMF framför allt arbetade med var folkupplysning, alltså att informera om vad fascism och nazism innebar och varför de är ett hot mot fred och demokrati. De gav ut cirka 16 tidningar i olika länder, de största i Storbritannien och Frankrike. Tidningarna fick namn som Femmes dans l’action mondiale, Woman To-day och La Voce Della Donna.

  CMF-kvinnorna skrev till regeringarna i Tyskland, Italien och Spanien och krävde att kvinnor som fängslats skulle släppas. Ibland reste representanter för CMF till något av länderna och krävde att få träffa kvinnorna. De reste också till flera länder för att studera utvecklingen på plats. De startade kampanjer och samlade in pengar till utsatta, till exempel i en "Food for Spain Fund".

Monica Whately, Selina Cooper och B. Pierce-Jones reste till München i oktober 1934 som representanter för CMF
och begärde att Centa Beimler, som nazisterna fängslat utan rättegång, skulle frias.

Kommunismen

Några av de mest drivande i CMF, inte minst i Frankrike, var organiserade kommunister, och för oss idag kan det framstå som konstigt att alla andra kvinnor, från en mängd olika grupper, accepterade att kommunister dominerade i organisationen. Men det var inte lika konstigt sett till dåtid. De hade inget facit med kunskap om hur Sovjet skulle utvecklas. De hade istället sett tsarens förtryck av kvinnor, och hur kvinnorna i Sovjet i och med revolutionen 1917 fick rösträtt, lika rättigheter inom äktenskapet, rätt till abort, med mera. Även många liberaler, som Fogelstadkvinnorna 4. såg Sovjet som det land i världen där kvinnor nått allra längst i jämlikhet.

  Men just hyllandet av Sovjet skulle bli det som raserade CMF. När Josef Stalin kom till makten i Sovjet drogs rättigheterna för kvinnor in igen. 1936 togs aborträtten bort. Det fick många kvinnor att börja ifrågasätta Sovjet, och därmed även CMF.

  När sedan Sovjet och Nazityskland slöt sin icke-aggressionspakt 1939 valde flera i ledningen att gå ur både kommunistpartiet och CMF.

  Organisationen lades ner, troligen som en följd både av Molotov-Ribbentrop-pakten och för att Tyskland startade andra världskriget. Det gick inte längre att undgå en väpnad konflikt.

Anti-nazism i Sverige

Feminister här i Sverige hade fortsatt sin pacifistiska kamp, som exempelvis i Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget 1935, som 20 000 kvinnor deltog i. Men allt fler såg att pacifismen inte räckte till mot nazisterna.

  En av dem var Amelie Posse. Hon bodde i början av 1930-talet i Tjeckoslovakien, för att hon gift sig med en man därifrån. Där engagerade hon sig mot nazisterna. Och redan i början av 1930-talet diskuterade hon med sina vänner i Sverige om vad som hände. Elin Wägner skrev i ett brev till henne sommaren 1933 om hur de i Fogelstadgruppen tidigt "fick klart för oss i vilken grad nazismen förvridit huvudet på adeln och kristligheten och borgerligheten dessutom."

  Amelie Posses engagemang gjorde det farligt för henne att bli kvar i Tjeckoslovakien. När Gestapo 1939 skulle gripa henne lyckades hon i sista stund fly tillbaka till Sverige.

  Här drev hon att svenska anti-nazister inte fick vara så oförberedda som de tjeckiska hade varit, utan att det var nödvändigt att förbereda sig för risken för en eventuell ockupation av Sverige.

  Vid den tiden hade det bildats flera anti-nazistiska organisationer i Sverige, både inom vänstern och bland den demokratiska högern. Men Amelie Posse ville att alla – både kvinnor och män, från alla yrkesområden, och med olika politisk uppfattning – skulle samlas i gemensam kamp. Därför tog hon initiativ till en ny organisation: Tisdagsklubben.

Motståndet samlades

Tisdagsklubben kom snart att samla de allra flesta kända svenska anti-nazister, även de som var med i andra organisationer också. Förutom att samla alla var Tisdagsklubbens kanske viktigaste uppgift folkupplysning och folkbildning. De arrangerade massor av föredrag runt om i landet. De visade också filmer som var förbjudna då (som Pimpernel Smith med Leslie Howard och Diktatorn av och med Charlie Chaplin) för inbjudna medlemmar.

  Under andra världskriget införde den svenska regeringen censur, inklusive ett så kallat transportförbud 5. av tidningar som kritiserade nazisterna. Då arrangerade Tisdagsklubben protester. Lydia Wahlström, som långt tidigare varit ordförande i LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hörde till dem som engagerade sig mest i protesterna mot transportförbudet, särskilt för tidningen Trots allt!, vars utgivare dömdes till fängelse för tidningens kritik av Hitler. Lydia Wahlström med flera från Tisdagsklubben uppvaktade justitieministern med protester mot transportförbudet.

Hemligt nätverk

Men det fanns också en särskild del av Tisdagsklubben som var inriktad på att förbereda skapandet av en underjordisk motståndsrörelse, om Sverige skulle bli ockuperat.

  Därför var Tisdagsklubben en hemlig organisation, utan stadgar, protokoll eller medlemsregister. Säkerhetspolisen kände förstås ändå till dem redan från början, men myndigheterna var inte säkra på vilka som egentligen var med.

  Amelie Posse var naturligtvis känd av Säkerhetspolisen och hon togs in för förhör ett antal gånger under åren. Hennes telefon avlyssnades och posten genomsöktes, men hon liksom övriga i Tisdagsklubben var väl förberedda för Säkerhetspolisens agerande.

  Tanken var att om det kom till en ockupation, så skulle varje lokal grupp i nätverket mest känna till sig själv, och inte kunna avslöja andra. Därför byggde de Tisdagsklubben i lokala, fristående "systerklubbar". När de kända medlemmarna föreläste på olika orter runt om i landet inspirerade de till startande av nya grupper överallt. Eftersom de var fristående kunde grupperna heta olika saker på olika orter. I exempelvis Göteborg startade en grupp med Ingrid Segerstedt Wiberg i spetsen under namnet Veckogruppen.

  Som en del i handlingsberedskapen inför en eventuell ockupation och att bygga en motståndsrörelse i det syftet, ingick att se till att ett antal radiosändare som Amelie Posse fått tag i placerades ut på olika orter, och att ansvariga personer utbildades i hur de skulle användas.

  Tisdagsklubben var ingen kvinnoorganisation, men kampen mot nazism och fascism var helt klart en viktig del av dåtida feministers kamp, och flera av dem kanaliserade den kampen just i Tisdagsklubben.

Det kanske enda kända fotot som finns av Tisdagsklubben, vid deras sista möte, 8 april 1945. Den stående är Amelie Posse och längst till höger, halvt bakom blommorna, sitter Lydia Wahlström.

Eftervärldens omdöme

Nu långt senare har det diskuterats hur viktig Tisdagsklubben egentligen var. De kunde ju inte visa på särskilt mycket konkreta "resultat" av sitt arbete. Sverige blev inte ockuperat, och någon aktiv kamp mot en ockupationsarmé blev aldrig aktuellt.

  Men Tisdagsklubben fyllde en mycket viktig roll i och med att den svetsade samman anti-nazister från olika håll i en gemensam kampvillighet, spred information till folk över hela landet som motvikt mot all nazistisk propaganda, och byggde upp en konkret handlingsberedskap som skulle ha varit livsnödvändig om Sverige hade ockuperats.

  Och ju mer jag läser om både CMF, Tisdagsklubben och allt annat som de dåtida feministerna gjorde, desto mer peppad blir jag av hur analytiska, kampinriktade och planmässiga de orkade vara trots allt. Och när nu Sverigedemokraterna har blivit näst största parti i Sverige idag, kunde vi behöva lite mer av de historiska feministernas handlingsberedskap.

Gerda Christenson

Noter:

1. Nu i år visade Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm en utställning om konstprojekten Humanitet och Mänsklighet.

2. Tidningen Morgonbris nr 9/1934.

3. I rapporten från kongressen i tidningen Morgonbris anges 35 länder, andra källor uppger 28 länder. Från Sverige kom 5 delegater.

4. Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad startades av en grupp inom Frisinnade kvinnor när rösträtt för kvinnor hade införts i Sverige. Syftet med kurserna var att lära kvinnor hur de skulle använda den nyvunna rösträtten.

5. Transportförbud var ett sätt att hindra spridning av en tidning genom att den inte fick säljas i kiosker eller butiker, och inte transporteras med post, tåg eller motorfordon i linjetrafik. Tidningarna sades ha brutit mot "hänsynen till landets yttre och inre säkerhet". Värst drabbades den anti-nazistiska tidningen "Trots allt!".

Källor:

Karna Nilsson: Kämpande kvinnor från världens alla hörn ha mötts i Paris. Tidningen Morgonbris nr 9, september 1934.
En kvinnornas världsprotest mot kriget. Tidningen Tidevarvet nr 29, 18 augusti 1934.
Jasmine Calver: The Comité mondial des femmes contre la guerre et le fascisme: Anti-Fascist, Feminist, and Communist Activism in the 1930s. Doktorsavhandling Northumbria University 2019.
Sarah Hellawell: Feminism, Pacifism and Internationalism: The Women’s International League, 1915-1935. Northumbria University 2017.
Erica Huckestein: Confronting The Fascist Menace: The Politics of British Women’s Activism at Home and Abroad, 1918-1945. University of North Carolina 2019.
Jennifer Linda Monti: The Contrasting Image of Italian Women Under Fascism in the 1930’s. Syracuse University 2011.
Mercedes Yusta Rodrigo: European Feminisms in the Face of Fascisms. LabEx Ehne 2020.
Rune Bokholm: Tisdagsklubben – Om glömda antinazistiska sanningssägare i svenskt 30- och 40-tal. Atlantis 2001.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten