Dikt 20 februari 1995

Skriet av smärta
tonar ensamt ut
genom årtusenden
av lidande vi genomlevt
Vem var det som skrek?
Var det du, var det jag?
Eller är detta skri
den samlade våndan
från oss alla?
Skriet av fasa när vi
gemensamt blev
fråntagna vår rätt
att stolta och rakryggade
vandra genom vår värld
När vi insåg att våra
offer endast ledde
våra steg till evig fördömelse
under en manlig spira

Ewa Höglin

För att verkligen göra
något åt barnpornografin måste man arbeta på alla områden samtidigt. Lagstiftningen är ett av dem.

En lagstiftning mot pornografi ska
• skydda de avbildade barnen, både i Sverige och utomlands, genom att dokumentationerna inte får innehas eller spridas vidare,
• skydda barn från att behöva se på pornografi,
• förebygga, genom att hindra att fler barn utsätts för de övergrepp barnporren uppmuntrar till.

     Själva filmandet av ett sexuellt övergrepp måste räknas som ett sexualbrott och falla under sexualbrottslagstiftningen. Innehav och spridning – inklusive import och export – måste förbjudas som barnpornografibrott.
     Lagen måste ha en åldersgräns och den ska vara enligt FN:s barnkonvention: 18 år. Barnpornografi är ett brott mot barns mänskliga rättigheter.

Samla och utbyta kunskap
Idag finns kunskap om barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn bland många enskilda personer i olika yrkesgrupper. Men majoriteten saknar denna kunskap. Det är oerhört viktigt att nu samla de erfarenheter som finns, och att sprida dem vidare. Idag måste vi även lära oss mer om hur den nya tekniken påverkar barnpornografin och dess spridning.
     Det är också viktigt att avslöja myten om att barnpornografi är ett litet, isolerat problem som mest gäller några fåtaliga sjuka män. Barnpornografi, liksom barnprostitution, måste analyseras i sitt samhälleliga sammanhang..
     Ett internationellt samarbete är nödvändigt, både på regeringsnivå och mellan berörda yrkesgrupper. Polis och tull måste också utveckla sitt internationella samarbete.

Utbildning
Alla yrkesgrupper som möter problematiken måste få utbildning. Det gäller t.ex. polisen, som borde prioritera dessa brott.
     I debatten sägs ofta att fall av misstänkta sexuella övergrepp är så svåra, för att ord står mot ord. Men få inser det självklara: att det är ett problem som minskar om fler förövare erkänner. En ökad erkännandefrekvens bland förövarna får man bl.a. genom bättre förhörsmetoder.
     Husrannsakan borde alltid göras vid misstanke om sexuella övergrepp. Polisen måste lära sig var de ska leta efter barnpornografi. I takt med att vi letar efter pornografi, hittar vi allt mer, säger poliser som arbetar med sexuella övergrepp.
     Rättsväsendet måste också få utbildning; nämndemän, domare, åklagare och advokater.
     Andra yrkesgrupper som självklart borde få lära sig mer om barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn är socialarbetare, personal på dagis och fritids, fritidsledare på ungdomsgårdar, gynekologer, barnmorskor och övrig personal på ungdomsmottagningar, skolsjuksköterskor, personal inom sjukvården över huvud taget och många, många fler.

Kunskap i skolorna
Självklart borde också skolorna ta upp barnpornografi och sexuella övergrepp. Alla flickor borde ha rätt att få lära sig feministiskt självförsvar i skolorna. Det innebär att sprida kunskap om mäns sexuella våld mot kvinnor och barn, att skapa handlingsberedskap – mentalt, verbalt och fysiskt – inför kränkningar och hot, samt att stärka flickors självkänsla och gemenskap.
     Alla barn har rätt att få kunskap om de faror de riskerar att utsättas för, hur de kan skydda sig, och vilka rättigheter de har, bl.a. enligt FN:s barnkonvention. De måste få veta att det kan hända att de utsätts, att de har rätt att försvara sig, och att de har rätt att lita på sina känslor och sätta gränser. De behöver få höra att de är värdefulla.
     Bra sexualundervisning i skolorna är också en viktig del i det förebyggande arbetet.
     Idag finns i Sverige endast en mottagning för utsatta barn och det är ingen statlig eller kommunal, utan en ideell, verksamhet; Rädda Barnens pojkmottagning. Majoriteten av de utsatta barnen, flickorna, har ingenstans att vända sig för att få hjälp av människor som utbildats just för att stötta barn som är/varit utsatta för sexuella övergrepp. Det borde vara en självklar rättighet för alla utsatta barn att få hjälp att bearbeta sina upplevelser.
     Ideella grupper som Stödcentrum mot Incest måste också få mer ekonomiskt stöd.

Opinionsbildning
Så länge pornografi bara diskuteras som ett oförargligt uttryck för manlig lust, så länge kommer också följderna för kvinnor och barn att osynliggöras. Men genom opinionsbildning kan vi avslöja porrindustrins agerande och börja ställa frågor: Varför finns pornografi? Vad innehåller den egentligen? Vad får den för följder? Och vem är det som tjänar på att den finns.
     Först när många människor engagerar sig kan vi verkligen förändra. Därför behövs också att många fler människor börjar engagera sig i opinionsbildning mot pornografi.

     En vuxenvärld som accepterar barnporren, sviker barnen.