Bakgrundspapper uppe

«  Ellen Bergman – en radikal röst i sent 1800-tal.


Namn: Ellen Bergman

Eleonora Magdalena Bergman föddes i Strängnäs den 5 januari 1842. Hon var alltså döpt till Eleonora, men kallades alltid Ellen. Pappan var präst och Ellen och hennes fyra systrar utbildades hemma av honom och Ellens mamma, Mathilda Scholander. Musiken var en viktig del av deras liv. Ellen spelade violoncell (cello), men med tiden blev det sång hon ägnade sig åt.
Osynlig ruta
   Det sägs att Ellen var "ostyrig och vild" som barn, och att hon inte ville anpassa sig till hur flickor skulle bete sig, så kanske hon redan då grundlade sin lust att kämpa för kvinnors rättigheter.
Osynlig ruta
   1864 började Ellen sin utbildning vid Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm. Där tog hon organistexamen, utbildade sig i cello, orgel, harmonilära och solosång, och började jobba som sånglärarinna. Det fortsatte hon att arbeta som under resten av sitt liv. Dessutom var hon tonsättare.
Osynlig ruta
Ellen Bergman i krinolin och lång klänning   Men Ellen Bergman var också feminist, och agitator. Trots att hon som vuxen beskrevs som en lugn och stillsam person i övrigt, var hennes offentliga tal både skarpa och välformulerade. Det retade förstås upp den tidens manschauvinister, till exempel kallade August Strindberg henne för den "djefla maran Ellen Bergman".
Osynlig ruta
   I början av 1870-talet hade den engelska prästfrun Josephine Butler startat organisationen British, Continental and General Federation för att kämpa mot prostitution. 1878 startade en svensk avdelning. Den kallades kort och gott för Federationen och den samlade först både radikalare feminister och välgörenhetskvinnor. Ellen Bergman var med redan från början, och 1881 valdes hon in i styrelsen.
Osynlig ruta
Det kan vara svårt för oss idag att förstå hur uppseendeväckande det var att kvinnorna i Federationen talade offentligt om mäns sexualitet, och gav ut en tidning som skrev om såna frågor. Många av Federationens medlemmar var ju gifta, och därmed omyndiga, och kvinnor hade inte rösträtt. Ändå tog de sig friheten att både kritisera männen för att de var prostitutionsförövare och ifrågasätta samhället för att det gjorde det lätt för prostitutionen – genom systemet att regelbundet kontrollera prostituerade kvinnor för könssjukdomar i det så kallade reglementeringssystemet.
Osynlig ruta
   Ellen Bergman argumenterade både mot prostitutionen och mot äktenskap. Hon skrev att inom äktenskapet hade kvinnan alla skyldigheter och mannen alla rättigheter. Hon ansåg att kvinnor hade viktigare uppgifter i livet än bara äktenskap och moderskap. Själv gifte hon sig aldrig. Hon fick förstås hårt mothugg – precis som vi feminister idag blir kallade "manshatare" framställdes hon som alltför negativ till män, men hon svarade vänligt:

"Väl blir jag ofta bitter i mina utlåtanden mot männen vid tanken på reglementeringen såväl som på deras sätt i allmänhet att behandla oss qvinnor från urminnes tid tillbaka. Om jag likväl vädjar till Er, män, huru I skullen känna det i vårt ställe, så kanske I ändå ej med godt samvete kunden säga, att min bitterhet är obefogad?"

    Federationens medlemmar kallade kvinnorna i prostitutionen för sina systrar. En del sa det lite ovanifrån och i perspektiv av välgörenhet, men andra, som Ellen, menade att den förnedring som vissa kvinnor utsattes för egentligen handlade om synen på alla kvinnor, och att alla kvinnor måste kämpa tillsammans mot patriarkatet.
Osynlig ruta
Ellen Bergman på äldre dar.   Det var också den synen på kvinnoförtryck som kom fram i den första petitionen som Federationen lämnade till regeringen, i december 1883, med krav på att reglementeringssystemet skulle upphöra. Den kallades Kvinnopetitionen, för att alla 2500 undertecknare var kvinnor. I den stod att reglementeringssystemet påverkade samhällets syn på kvinnan som människa och medborgarinna, och att reglementeringen visade att kvinnans likställdhet inför lagen i praktiken inte existerade.
Osynlig ruta
Men Federationen förändrades, det fanns allt mindre plats för radikal kvinnokamp. Ellen Bergman lämnade i praktiken Federationen redan 1885, även om hon formellt var kvar. Istället engagerade hon sig i Fredrika Bremer-förbundet. Senare blev hon också engagerad i Teosofiska Samfundet, som hon var med att bilda i Sverige (en lära, som menar att alla religioner kan enas i en gudomlig vishet). I samband med arbetet med samfundet reste hon till USA ett antal gånger.
Osynlig ruta
   1876 valdes Ellen Bergman in i Kungliga Musikaliska Akademien, och 1899 fick hon medaljen Illis quorum.
Osynlig ruta
   Förutom sitt överiga engagemang var Ellen Bergman också rösträttskvinna, och när LKPR i Sverige 1911 skulle arrangera IWSA:s kongress var Ellen Bergman en av dem som donerade pengar för att göra kongressen möjlig.
Osynlig ruta
   Ellen Bergman dog den 5 december 1921, en månad innan hon skulle fylla 80 år.

Avdelare i form av ett gult streck med en hög av böcker till vänster

Läs mer:
Osynlig ruta
Glimrande gul stjärna Yvonne Svanström: Ellen Bergman och den svenska FederationenKvinnoemancipation och sedlighet i Sverige 1880-1900, i boken Sedligt, renligt, lagligt – Prostitutionen i Norden 1880-1940. Makadam förlag 2007.
Osynlig ruta
Glimrande gul stjärna I Musikverkets arkiv finns noter till Ellen Bergmans Tre visor med accompagnement för piano.
Osynlig ruta

Osynlig ruta

 Pil åt vänster Tillbaka till förra sidan
Pil åt vänster Tillbaka till listan på förmödrar

UPP Pil uppåt

Bakgrundspapper nere

www.kvinnofronten.nu