«  Den stora agitatorn för kvinnans politiska rösträtt

Anna Margaretha Tersmeden föddes den 14 februari 1850 på Hessle gård i Uppland. Familjen var högadel, pappan var kammarherre, mamman var född friherinna. Familjen hade sex barn, varav Anna Margaretha var det fjärde, men den näst äldste sonen dog knappt fem år gammal, samma år som Ann Margret, som hon kom att kallas, föddes.

  Barnen hölls strängt i skick, och till pappans principer hörde att all tid skulle tas till vara för lärdom och bildning. Eller som Ann Margret skriver i sina memoarer: "Sysslolöshet var otillåten". Tillsammans med sin två år äldre syster Augusta Sophia, kallad Sophie, fick Ann Margret utbildning hemma – dels av föräldrarna och dels av anställda privatlärare och guvernanter.

  När Ann Margret var 10 år dog mamman. Då flyttar pappan och barnen till en avliden släktings hus i Uppsala. Tre år senare reste hon tillsammans med sin pappa och sin syster på en nio månader lång bildningsresa till Frankrike, Italien, Schweiz och Tyskland. 1866 avskaffades ståndsriksdagen i Sverige och pappan blev "sig aldrig riktigt lik", har Ann Margret skrivit. Han ansåg att Sverige skulle gå "okända och oroande öden till mötes". Och det hade han ju rätt i – med tanke på hur hans dotter blev en av de främsta förespråkarna för demokrati och kvinnans politiska rösträtt!

Ett nytt liv

Ann Margret var 17 år när även pappan dog. Två år senare, 1869, gifte hon sig med den dubbelt så gamla professorn Frithiof Holmgren. Det innebar att hon hamnade mitt i frisinnade liberala kretsar. De närmaste åren ägnade Ann Margret åt att föda barn och att börja se livet med nya ögon.

Ann Margret Holmgren vid tiden för
sitt giftermål.

  Ann Margret födde nio barn, varav hela åtta överlevde. Men flickan som dog en timme efter födelsen "blev ett sår som inte läktes på många, många år".

  I sina memoarer skrev Ann Margret om de åren: "Som jag fick nio barn blev det just inte tid till så mycket sällskapsliv".

Familjen Holmgren samlad omkring 1886.

  1884 flyttade familjen Holmgren in i Villa Åsen, som de låtit bygga. Då blev det desto mer sällskapsliv. Där samlades ofta dåtidens radikala liberaler. De ifrågasatte monarki, ville ha allmän rösträtt, och diskuterade tidens frågor: arbetares och kvinnors rättigheter, religiös frihet, preventivmedel. Den forna adelsflickan blev allt mer radikal.

  När pengarna från Ann Margrets arv började ta slut hyrde de ut rum i den stora villan. Flera av de få unga kvinnor som börjat studera vid universitetet i Uppsala flyttade in i Villa Åsen. De utvecklades i den feministiska miljön runt Ann Margret Holmgren, startade UKSF, Uppsala kvinnliga studentförening, och blev senare aktivister i rösträttsrörelsen. Dit hörde exempelvis Gerda Hellberg, Gulli Petrini och Lydia Wahlström.

Då inträffade den ökända sedlighetsdebatten på Verdandi i Uppsala 1887.

 "Att folks aktning var mig så kär som den var, visste jag inte förr än jag hade förlorat den", skrev Ann Margret Holmgren efter skandalen.

Läs mer om det HÄR.

Rösträttsrörelsen

Ann Margret Holmgrens syster Sophie försökte tidigt få henne intresserad av rösträttsfrågan, men Ann Margret var först inte intresserad. Men under ett av sina besök i Norge under 1890-talet hamnade hon på ett kvinnosaksmöte i Bergen och hörde Betzy Kjelsberg tala i rösträttsfrågan. Det fick henne att se att kvinnans politiska rösträtt var "något ytterst väsentligt och naturligt".

  1897, när Ann Margret var 47 år och yngsta barnet 13, dog hennes man. Hon började då försörja sig på sitt skrivande, dels skrev hon under namnet Märta Bolle, och dels skrev hon i eget namn flera av Verdandis småskrifter.

  Fyra år efter mannens död, 1901, sålde Ann Margret Holmgren Villa Åsen och flyttade till Stockholm. Vid 50 års ålder, som änka och åttabarnsmor, kunde hon på allvar börja ägna sig åt rösträttsfrågan.

  Tillsammans med bland andra Elin Engström, Anna Lindhagen och Lydia Wahlström – det vill säga både socialdemokrater och högerkvinnor – bildade Ann Margret Holmgren Stockholms kvinnliga rösträttsförening 1902. Året efter gick föreningen ihop med den liknande föreningen i Göteborg och fyra andra lokala föreningar i den gemensamma LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.

Därmed började Ann Margret Holmgrens tid som rösträttsrörelsens stora agitator, det som gav henne smeknamnet Rösträttsrörelsens Moder. Under fyra års tid, från 1903 till 1906, reste Ann Margret Holmgren land och rike runt och höll föredrag om kvinnans politiska rösträtt och vikten av att kvinnor organiserar sig. På egen bekostnad, stöttad av systern, och genom att tigga sig till att få sova över hos lokala feminister lyckades hon genomföra det omfattande resandet trots att LKPR vid den tiden inte hade några pengar. Det började med en turné runt hela Norrland – samtliga städer dit det gick tåg. LKPR konstaterade senare att lokalföreningar hade bildats i genomsnitt på varannan ort som hon besökte. Bara från denna enda kvinnas resor uppkom runt 60 lokalföreningar. Men så reste hon också mer än någon annan.

Halsbandet här intill kallades Rösträttskedjan. Ann Margret Holmgren fick det i present på sin 60-årsdag 1910 av de lokala föreningar av LKPR som hon genom sina agitationsresor varit med om att bilda.Varje cirkel är en rösträttssymbol – JUS SUFFRAGII – i guld, med namn på en ort på baksidan, allt sammanfogat av fint filigranarbete.
Foto: Nordiska Museet.

Klicka på bilden för att se den större!

Fredsfrågan

Redan långt innan första världskriget var Ann Margret Holmgren också aktiv i fredsrörelsen. Hon gick bland annat med i Sveriges kvinnliga fredsförening (SKF) som bildades 1898 efter uppropet "Till Sveriges kvinnor" på initiativ av bland andra Emilia Broomé, Frigga Carlberg och Ellen Key. 1911 gick SKF in som en del av Svenska Fredsförbundet.

  1908 blev systern Sophie änka, och då flyttade hon och Ann Margret ihop i Stockholm.

  De senare åren av sitt liv skrev Ann Margret Holmgren biografier över kvinnor och män hon beundrade, som Fredrika Bremer, Anna Shaw, Susan B. Anthony och vännen Ellen Key. Det sa hon själv var det som roade henne mest. När hon fyllde 80 år gavs några av biografierna ut i en samlad volym som fick namnet Pionjärer.

  Ann Margret Holmgren gav också ut sina memoarer "Minnen och tidsbilder" i två delar. 1925 fick hon medaljen Illis quorum ("åt dem vilkas mödor förtjänat det").

  Ann Margret Holmgren levde ett långt liv och var aktiv i fredsarbetet in i det sista. Hon dog, 90 år gammal, den 12 oktober 1940.

Tack vare att Ann Margret Holmgren donerade allt sitt material till omvärlden, går det för den som vill veta mer att direkt på nätet idag läsa manus, anteckningar, pressklipp, brev och annat hon skrivit via Alvin-plattformen för digitaliserat kulturarv.

Christina Florin: Kvinnor får röst – Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse, Atlas bokförlag, 2006.

Lyssna på Ann Margret Homgren när hon 88 år gammal pratar om vikten av fredsarbete (1938).

Några av Ann Margret Holmgrens alla egna texter:

Kvinnorösträttens historia i främmande länder. I kortaste sammandag. Verdandis småskrifter 228, 1919.

Kvinnorösträttens historia i de nordiska länderna. I kortaste sammandag. Verdandis småskrifter 229, 1920.