Nummer 2/2019

100 år
av rösträtt för kvinnor

Jag tycker att det är så roligt och samtidigt så sorgligt att läsa om alla de kvinnor som kämpade då, för 100 år sedan, för att vi skulle få rösta. På många sätt var de så väldigt mycket mer radikala än feminister är idag, vilket är peppande att läsa om. Och de var väl medvetna om hur hårt straffade de skulle bli för vad de gjorde. Samtidigt är det sorgligt att tänka, att de allihop antagligen skulle förfasas om de hade en aning om hur kort vi kvinnor har kommit sedan deras tid – och hur det på vissa sätt gått bakåt.

  Ta Anna Bugge Wicksell, hon som långt senare skulle bli Sveriges första kvinna som diplomat. Hon kom från Norge, men blev kär i en svensk karl och flyttade ihop med honom 1889. De gifte sig inte. Om de hade gjort det skulle Anna blivit omyndig igen – han skulle ha blivit Annas förmyndare. Istället skrev de ett eget påhittat "samboavtal", där de skrev in fullständig jämställdhet.

  Det blev en väldig uppståndelse, eftersom de befann sig i medelklassen och akademin. Annas norska familj tog helt avstånd från henne och vägrade se henne. Två år senare skrev Anna "Hustruens rettslige stilling – en kritisk undersøgelse". Det tog sju år innan hon fick träffa någon av sina släktingar igen.

  Vad skulle hon säga om hon såg att så många feminister idag inte ens ser äktenskapets roll som upprätthållare av patriarkatet längre?

  Men nu började jag väl detta lite väl negativt. Jag börjar om:

Kompisar i Uppsala

Några av de mest drivande kvinnorna i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt – LKPR – träffades i Uppsala redan under 1880-talet.

  Gerda Hellberg, Gulli Petrini och Lydia Wahlström hyrde allihop rum hos Ann Margret Holmgren. I det hemmet samlades alla möjliga dåtida radikaler och diskuterade arbetares rättigheter, preventivmedel, rösträtt och andra av tidens aktuella frågor.

  På Gerda Hellbergs initiativ och i hennes studentrum startade hon, Gulli, Lydia och ytterligare fyra eller fem tjejer den första studentföreningen för kvinnor i Sverige: Uppsala kvinnliga studentförening. De var trötta på att bli mobbade av männen bland studenterna, och tyckte att nu när kvinnor börjat studera, varför skulle de inte få allt annat som män fick – inklusive att rösta?

  Gerda och Gulli gick också med i föreningen Verdandi, som var bland det mest radikala då. Det var genom Verdandi de lärde känna Anna Bugge Wicksell.

  Av de här kompisarna i Uppsala var Lydia Wahlström med och startade Stockholms FKPR (F:et i förkortningen stod för "föreningen"). Lydia blev senare också hela LKPR:s ordförande under några år. Gerda Hellberg och Gulli Petrini startade föreningarna i Karlstad respektive Växjö. På den tiden var det genom brev de upprätthöll vänskap och kamp, och genom att bjuda in varandra att komma och hålla föredrag på varandras orter.

Radikala Frigga

Hur Frigga Carlberg (hon var döpt till Fredrika, men det var ingen som kallade henne det) kom in i bilden har jag inte riktigt förstått, men klart är att hon var den mest radikala av de drivande i LKPR. Hon var med och startade Göteborgs FKPR, som blev en av de mest aktiva lokalföreningarna. Innan dess hade Frigga varit med i Göteborgs Kvinnoförening, som gav ut tidningen Framåt! 1886 - 1889. Det var nog den mest radikala feministiska organisationen som fanns på 1800-talet, så läs gärna mer om den bland Kvinnofrontens förmödrar!

  De flesta i LKPR trodde på laglydighet, så de engelska suffragetterna hade inget stöd i LKPR – svenskorna var mer som de engelska suffragisterna. Med två undantag: Frigga Carlberg och Elin Wägner.

  Frigga tog sig till och med friheten att bjuda in Sylvia Pankhurst – den mest radikala bland de engelska suffragetterna – till Sverige. Men det måste Frigga göra i sitt eget namn och inte som ordförande i Göteborgs FKPR. Annars hade de andra blivit förbannade.

  Frigga skrev efteråt: "Mötet var bara härligt – att höra henne var för rösträttsöron som att lyssna till änglakörer. Lokalen var fullsatt till sista plats av en publik vi sällan sett, en mängd konservativt folk som applåderade frenetiskt./.../ Tidningarna är ursinniga över publikens hållning och över mig förstås."

  Hon tillade att hennes man fått både skäll och beklaganden över att Friggas anseende nu var förstört för all framtid. Det bekymrade henne inte: "Den visan har jag hört i tretti år nu, och den skrämmer mig inte." Som så många av feministerna i LKPR blev Frigga Carlberg periodvis hårt angripen i medierna.

  Göteborgs FKPR ordnade också den enda offentliga demonstration ute på gatorna som LKPR någonsin höll.

Gulli Petrini och Frigga Carlberg går efter fanbärarna i demonstrationen
för kvinnors politiska rösträtt som Göteborgs FKPR ordnade
den 2 juni 1918.

"Rösträttsgeneralen"

Signe Bergman har kallats "rösträttsgeneralen" för att hon var den stora organisatören i LKPR. Medan Gerda, Gulli, Frigga, Ann Margret och många andra reste runt och höll föredrag och appelltal, höll sig Signe Bergman hellre i bakgrunden. Istället var hon den som organiserade upp arbetet.

  Hon har berättat att det var en högerpolitiker som fick henne att engagera sig. Han sa nämligen i en debatt att om kvinnor verkligen hade velat ha rösträtt, så hade LKPR haft många fler medlemmar. Det var hans ord som Signe sa: "som liksom med eldskrift präntade sig in i min själ, och som inte lämnade mig någon ro, förrän åtminstone jag gjort vad på mig ankomme, för att tillbakavisa hans yttrande". Han fick henne helt enkelt att inse att det inte räckte med att hon tyckte att kvinnor skulle ha rösträtt, hon måste organisera sig!

  Signe Bergman gick med i Stockholms FKPR 1905. Två år senare blev hon sekreterare i LKPR:s verkställande utskott, 1909 blev hon vice ordförande och 1914 ordförande i LKPR. Hon var dessutom LKPR:s representant i den internationella paraplyorganisationen IWSA – International Woman Suffrage Allience.

  Det var förstås Signe Bergman som var högsta ansvarig när Sverige ordnade IWSA:s kongress 1911 i Stockholm, där Selma Lagerlöf var invigningstalare (bara två år efter att hon som första kvinna någonsin fått Nobelpriset i litteratur) och Ellen Key var huvudtalare på det öppna mötet på Skansen.

  Signe Bergman var dessutom släkt med Martina Bergman Österberg, som var den som införde gymnastik för engelska flickor. Hennes Kingsfieldinstitut i Dartford gjorde henne tydligen rik, för hon skänkte stora summor till LKPR i Sverige. 1911 donerade hon den då smått fantastiska summan av 50.000 kronor för att LKPR skulle ordna föreläsningar i samhällskunskap för kvinnor på landsbygden. Pengarna räckte i många år och gav LKPR stora möjligheter att kampanja runt om hela landet för kvinnans politiska rösträtt och valbarhet. Sammanlagt gick cirka 150.000 kvinnor på dessa föreläsningar.

Tidningen

Från 1912 gav LKPR också ut tidningen Rösträtt för kvinnor. Den kom ut varannan vecka, lösnummer kostade 5 öre medan en helårsprenumeration endast kostade 75 öre.

  Redaktörer var bland andra Ester Brisman (Frigga Carlbergs dotter) och Vera von Kraemer (som var dotter till den kända socialdemokraten Anna Branting).

  Alla nummer av LKPR:s tidning finns att läsa för den som vill, direkt på nätet, via Kvinnsam på Göteborgs universitet.

Borgerligt och radikalt?

Det sägs ibland att kvinnorna i LKPR var borgerliga, att arbetarkvinnorna inte alls var med där, men det är inte riktigt sant.

  För det första var många av kvinnorna i LKPR "frisinnade". De frisinnade var liberala, men dåtidens liberaler var på många sätt mer radikala än åtminstone socialdemokrater idag. Flera av dem jag skrivit om här var också medlemmar av föreningen Frisinnade kvinnor, som senare bytte namn till Svenska kvinnors vänsterförbund.

  Dessutom fanns det även dåtida ledande socialdemokrater med i LKPR, som exempelvis Anna Stenberg i Malmö FKPR och Elin Engström och Anna Lindhagen i Stockholm.

  När LKPR 1911 beslöt att de skulle uppmana alla kvinnor att endast rösta på de partier som ställde sig bakom rösträtt för kvinnor, valde många rena högerkvinnor att lämna organisationen.

  Men självklart var det inte arbetarkvinnor som var mest drivande i rösträttsfrågan, och LKPR var inte heller de enda som drev fram utvecklingen.

  Inom socialdemokratin var kvinnorna oense. Exempelvis höll den stora agitatorn Kata Dalström med männen om att kvinnornas rösträtt kunde vänta tills efter att allmän rösträtt (för män) drivits igenom. Däremot ägnade sig min favorit sömmerskan Agda Östlund här bredvid åt ständig agitation för kvinnors rösträtt.

  Andra som hade rösträtt på sitt program var Frisinnade kvinnor, Fredrika Bremer-förbundet och Vita Bandet.

Hungerkravallerna 1917

Självklart spelade också de utbredda bröd- och potatisupproren som bröt ut överallt i landet 1917 en stor roll för att Sverige demokratiserades. Under första världskriget ransonerades livsmedel och många fattiga svalt. Det var framför allt kvinnor som startade uppror och hungerkravaller helt enkelt för att de inte hade mat att ge sina barn. Upproren var inte organiserade, utan uppstod spontant på massor av orter, både stora och små, runt om hela landet. I Stockholm startade exempelvis kravaller på söder i maj 1917 när tusentals kvinnor och barn stått i kö för potatis.

  Folk var upprörda och förbannade och den adelsfödda statsministern Hjalmar Hammarskjöld döptes i folkmun om till "Hungerskjöld".

Lilla bilden: Kvinnor köar för att få köpa skadat mjöl hos Livsmedels-
kommissionen i Göteborg. Det var den här typen av köer som ofta
utvecklades till kravaller när maten inte räckte eller ens fanns.
Större bilden: Femtusen kvinnor demonstrerade mot mjölkbrist i ett tåg
till Mjölkcentralen i Stockholm 1917, här passerar de Vasagatan.

  Hungerkravallerna skrämde slag på politikerna, som oroade sig över det revolutionära läget i många av Europas länder. Det gick inte att bara strunta i folkets krav.

  Men det var ju inte hungerkravallerna jag skulle skriva om nu, så tillbaka till LKPR.

Självklar separatism

De hade delvis olika politisk uppfattning, men en sak som kvinnorna i LKPR slagit fast redan från början var att de skulle vara en kvinnoseparatiskt organisation. De män som ville stötta rösträtt för kvinnor fick uppmaningen att starta en egen organisation.

  Redan från början hade de också bestämt att LKPR bara skulle ta upp en sak: rösträtt för kvinnor. 1908 la de till valbarhet i stadgarna, för rösträttskampen handlade ju hela tiden om att kvinnor skulle bli aktiva medborgare, och få makt att delta i politiken.

  (Indirekt drev de förstås också att även gifta kvinnor skulle få vara myndiga, för självklart måste en person vara myndig för att anses som fullvärdig medborgare.)

  Men många av aktivisterna i LKPR jobbade i andra sammanhang mot prostitution, för rätt till abort, och med andra sexualpolitiska frågor. Det ledde till att LKPR till slut även tog in kravet på att reglementeringssystemet måste bort.

Systerskap

Flera av de ledande i LKPR var alltså vänner redan innan organisationen bildades, medan andra skapade vänskapsband vartefter. Och det behövdes. Precis som idag kostade det att stå för det en ansåg och slåss för det en trodde på.

  När en elev en gång 1906 frågade Gulli Petrini om utvecklingsläran vägrade hon att förneka människornas släktskap med aporna. Hon ansågs därmed ha talat emot "vår kristna religion" och "fosterlandskänslan" och fick sparken direkt.

  Även om många av de drivande i LKPR var av medelklass, var det alltså inte självklart att medelklassen accepterade dem.
Ann Margret Holmgren skrev en gång om ett tal Gulli Petrini hållit: "...nog torde det mer än en gång ha hänt att ärevördiga ämbetsmannafruar och andra äldre damer ha hoppat till i förskräckelsen, när hon utan förskoning slungat ut sin oförfärade kritik av överhetens och riksdagens och myndigheters och mäns i det hela taget begångna försyndelser mot kvinnorna och övriga undertryckta varelser."

  Ann Margret Holmgren råkade själv ordentligt illa ut redan 1887, för att hon deltagit i det beryktade möte i Verdandi, där de diskuterat preventivmedel och "nämnde saker vid dess rätta namn". Det ledde till att hon blev utskälld i tidningarna och utmobbad av de fina medelklassfamiljerna i Uppsala.

  – Att folks aktning var mig så kär som den var, det visste jag inte förrän jag mist den, skrev hon om det. Men det hindrade henne inte från att fortsätta kampen för kvinnors rättigheter i hela sitt liv.

Fest och roligheter

Just för att det var så tufft att vara feminist och rösträttskvinna, såg kvinnorna i LKPR till att mitt i allt sitt hårda arbete också roa sig. De ordnade fester och middagar, och de skämtade gärna. Både Frigga Carlberg och Gerda Hellberg var särskilt populära som föredragshållare för att de så gärna skämtade med motståndare och överhet.

  Det gällde inte bara i föredrag. Vid en tébjudning hemma hos Frigga skickade ett gäng i Göteborgs FKPR ett telegram till en stram professor och högerpolitiker som var särskilt ihärdig motståndare till rösträtt för kvinnor:

  När snart vi uti riksdan sitta
  Du får gå utanför och titta
  Ty gubbar får där inga vara
  De hindrar all utveckling bara.

Folkrörelse

De drivande i LKPR var i verklig mening aktivister, som arbetade som en folkrörelse, och alla deras aktiviteter var noggrant organiserade. Skulle någon exempelvis resa någonstans för att hålla föredrag fanns handfasta tips på hur det skulle organiseras; hur tidningar skulle kontaktas – både för annonser och för att få dem att komma på föredragen, hur kontakter med polisen skulle ske, vad de kunde ta betalt i inträde och om de skulle göra det, vilken tidpunkt som var bäst för att alla som yrkesarbetade skulle kunna vara med, vilka lokaler som passade var, hur de bäst skulle anpassa mötena till att tillfredsställa både över- och underklassen – allt kunde planläggas, ingenting var för stort eller för smått.

Ofta sågs de ledande inom LKPR hemma hos Gerda Hellberg i "Villa Skogsbrynet" utanför Karlstad och smidde planer. 1907 års gäng från
vänster: Augusta Tonning (i fåtöljen), Sigrid Kruse, Gerda Hellberg, Gulli
Petrini (sittande på golvet), Emmy Welin, Ottilia Marin, Anna Wretman Lindström, Frigga Carlberg (i rottingstolen), Hilma Söderberg-Böving
och Vienna Mesterton.

Folkbildning

Runt om hela landet samarbetade LKPR också med Folkbildningsförbundet (som 2015 bytte namn till Studieförbunden), som är en samlingsorganisation för de olika studieförbunden i Sverige. Kursverksamheterna var enormt viktiga för LKPR för att få med sig kvinnor i kravet på rösträtt. De gav hela tiden ut massvis av politiska småskrifter om allt möjligt.

  Som en liten parentes måste jag också få berätta att de även gav ut småskrifter om enskilda kvinnor som kämpade för rösträtt (främst i andra länder), ungefär som en slag dåtida förmödraskrifter!

  Och framför allt: LKPR jobbade inte för att kvinnor skulle få stoppa en valsedel i en valurna med jämna mellanrum, utan för att kvinnor skulle få praktisera medborgarskap.

  Den 24 maj för hundra år sedan lyckades de få igenom sitt krav.

Fem kvinnor valdes in

1921 kunde kvinnor i Sverige alltså för första gången rösta i ett riksdagsval. Men det var inte de radikala aktivisterna i LKPR som då valdes in i riksdagen. Det var istället de politiska partiernas kvinnor.

  Fem kvinnor valdes in 1921, varav fyra till andra kammaren. Det var Nelly Thüring och Agda Östlund för socialdemokraterna, Elisabeth Tamm (som samtidigt var med och startade Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad) för liberalerna och Bertha Wellin för högern.
Till första kammaren valdes liberala Kerstin Hesselgren in.

  Men hur det gick för dem är en annan historia.

Gerda Christenson

P.S.
Alla kvinnor fick förstås inte rösträtt för 100 år sedan. Rösträtten gällde inte den som saknade arbete och därför fick samhälleligt stöd motsvarande nuvarande försörjningsstöd (socialbidrag), och det slog förstås mot just kvinnor. För dem infördes rösträtt inte förrän 1945. Romska kvinnor (och män) kunde oftast inte rösta förrän 1959, då de fick rätt att bli bofasta i Sverige. Och de som omyndigförklarats på grund av psykisk sjukdom har inte kunnat rösta förrän från 1989, alltså för 30 år sedan.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten